En övertro till andras erfarenheter av budo leder stundtals till vad som kan kallas för ”Happy American Syndrome”. I boken ”Stridens Psykologi” är det ett begrepp då en glad amerikan lejs in för att lära ut sitt egenutvecklade revolutionerande koncept att utbilda (t ex i närkamp), vilket alltför ofta accepteras utan kritiskt granskande eller någon som helst diskussion om validitet. Fast när det gäller budo och närkamp kan det lika gärna vara en happy israel, ryss, japan etc eller till och med bara en mer generell ”sensei Glad” från Sverige med svart bälte i en egenutvecklad metod med obskyr proveniens och otydligt syfte.
Övertro händer när man försöker reducera sin egen otrygghet genom att härma något eller någon som man upplever mer framgångsrik, kanske tack vare dennes media-exponering eller karismatiska utstrålning. Det är självklart inte alla egenutvecklade metoder som är dåliga, och vi måste självklart värdesätta andras erfarenheter. Faran uppstår ofta i frånvaron av ett kritiskt tänkande till koncepten och närvaron av misstro eller till och med ren okunskap runt de metoder som redan används. Framför allt, om man saknar tillit till sin egen förmåga så vill man gärna söka efter en extern lösning.
Våld är inte är en naturlig del av våra vardagliga liv. Den har, tillsammans med döden, med tiden blivit något vi gömmer undan och helst inte vill se, inkluderat de som dött en naturlig död av ålderdom. Att vi lever i ett fredligt samhälle kan leda till vad vissa kallat för ett ”fredsskadat” land med en beröringsskräck mot alla former av våldsmedel, även för självskydd. Dock ser vi att våldsutövning är lika grundläggande färdigheter idag som tidigare genom historien, och kommer vara så även i framtiden.
Självskydd är en del av en extrem kontext. Det är ingen duell mellan två gentlemän, utan snarare ett brutalt överfall av den fysisk större och starkare på den mindre och svagare. En central faktor i självskydd är osäkerhet. Till vardags är våra liv relativt välordnade och schemalagda vilket gör att vi enklare kan förhålla oss till dem och de utmaningar de för med sig. Vi människor fungerar bäst då vi känner att situationen är begripbar, meningsfull men framför allt hanterbar. Det kända kan vi förhålla oss till och anpassa oss efter, men med ett stort antal okända eller otydliga faktorer är detta omöjligt. Vid ett stort mått av osäkerhet tenderar människan att förbereda sig för det värsta, vad vår fantasi målar upp är nästan alltid värre än verkligheten.
För att reducera osäkerhet måste vardagen genomsyras med ett förhållningssätt (ett annat ord för taktik) som gör att överfallet inte går att genomföra. Det handlar om att skapa rutiner i hemmet, jobbet, på resa och i vardagen som hindrar livshotande situationer. Det som uppenbart skiljer en livshotande situation från en normal, är att den oftast innehåller ett stort mått av risk och osäkerhet. Risk brukar normalt bedömas som en funktion av sannolikhet och konsekvens: vad är sannolikheten att något skall inträffa och vad är konsekvensen av händelsen? Risk uppfattas även efter hur direkt hotet är. Rån, misshandel, sexuella övergrepp upplevs exempelvis annorlunda än det kumulativa, osäkra hotet av bränder eller trafikolyckor. Ett exempel på ett förhållningssätt är när vi ser oss om innan vi går över gatan. Det är något vi lärde oss att göra som barn och sker numera intuitivt och är en passiv åtgärd som inte tar energi från oss. En mer aktiv åtgärd från vår sida är att vara vaksam och medveten om vår omgivning.
Resiliens avser individens förmåga att möta utmaningar och motgångar samtidigt som den funktionella nivån bibehålls. Hatsumi sensei kallar detta för ”godan-test 誤段” och har då använt kanji tecknet 誤 som betyder ”misstag” (jmf godan-test). Det är en av de allra viktigaste delarna i vår budo. Alla känner vi sannolikt någon som vi sett upp till, som haft förmågan att bibehålla ett orubbligt lugn trots yttre påfrestningar. Även om förmågan är biologiskt betingad kan vi säkert anta att individen inte föddes lugn med stål i blicken, utan att det hänt något mellan vaggan och den kontext där vi observerar denne. Bujinkan budo är ett sätt att bli mer resilient – ”Ge fan aldrig upp!”.
1908 författade Anko Itosu ned sin undervisningsfilosofi i ett manifest som han kallade för Karatens 10 föreskrifter, Karate jukun. Dessa kom att få stort genomslag och är berömda än idag. Itosu skickade sina 10 föreskrifter till Japans utbildnings- och försvarsministrar i hopp om att introducera karateundervisning i skolorna på de japanska öarna, vilket hade skett på Okinawa redan 1901 och senare också på de japanska öarna 1927 i en förenklad form med bara slag och sparkar, men utan grepp, kast och vapen (av Gichin Funakoshi, elev till Itosu).
En ung Gichin Funakoshi med Anko Itosu
I föreskrifterna skriver man karate som 唐手 som kan översättas till ”kinesisk hand” eller mer ordagrant till ”Tang-hand”, som syftar på den kinesiska dynastin mellan åren 618 och 907. Det var först 1936 som man beslöt att ändra till karate 空手 som betyder ”tom hand” på grund av politiska påtryckningar från omgivningen. Det var en anpassning till Japans fientlighet och förakt av Kina som rådde vid den tiden. Utan den förändringen hade karate inte kunna bli så stor som den är idag i Japan.
1. Karate utövas inte bara som fysisk träning; den kan även användas för att skydda ens familj eller herre. Den är inte avsedd att användas mot en enskild angripare utan istället som ett sätt att undvika skador genom att använda händer och fötter om man skulle konfronteras med skurkar eller banditer.
2. Syftet med karate är att stärka muskler och ben, härda kroppen så den stark som järn och hård som sten, och att omvandla händer och fötter till vapen som liknar spjut, så att kroppen naturligt och spontant förevisar en anda av mod på slagfält. Om barn börjar träna detta redan i grundskolan, kommer de senare att vara väl lämpade för militärtjänst. Kom ihåg orden som tillskrevs hertigen av Wellington efter att han besegrat Napoleon: ”Slaget vid Waterloo vanns tack vare Etons fält och lekplatser”.
3. Karate går inte att lära sig snabbt. Men som ordstävet säger ”Oxen går långsamt men kan ändå vandra tusen ri”. Om man tränar en eller två timmar varje dag, i tre till fyra år, så kommer man att utvecklas fysiskt och lära sig bemästra karatens inre hemligheter.
4. I karate är träning av händer och fötter viktigt, så man måste alltid träna med makiwara. Slappna av i axlarna, andas, fokusera din styrka, greppa golvet med fötterna och sänk ner din ki 気 i tanden 丹田. Öva på att slå med vardera handen 100 till 200 gånger varje dag.
5. Ställningen i karate är enligt följande; håll ryggen upprätt, sänk axlarna, använd kraften i benen, stå och gå stabilt, sänk ner ki i tanden. Det viktiga är att övre och nedre delen är kopplade till varandra.
6. Träna karatens huvudsakliga delar upprepade gånger, vars användning förmedlas muntligt. Lär dig innehållet väl och bli klar över när och hur de ska tillämpas. Undvik, kontra, retirera är regeln för torite. Det finns många muntliga beskrivningar om detta.
7. Man måste bestämma sig om karate ska studeras för bättre fysik eller för praktisk användning.
8. När du tränar, gör det som om du vore på slagfält. Var vaksam, axlarna avspända, och kroppen redo. Om du alltid tränar som om du förnam motståndarens anda när du slår och parerar, kommer du även att kunna på ett mystiskt sätt göra det i skarpt läge på slagfältet.
9. Vid karate träning, om du använder för mycket fysisk överkroppsstyrka leder det till obalans och är skadligt för kroppen. Symptom för detta är att ansiktet och ögonen blir röda.
10. De gamla karate mästarna levde länge. Vid undersökning av orsakerna till detta kan man se att karate utvecklade kroppens fysik, gav gott matsmältningssystem, var bra för blodcirkulation och det resulterade till ett långt liv.
Faktum är att om karate infördes som ämne i grundskolan skulle man examinera elever som var och en skulle kunna besegra tio andra i det militära och vara till stor nytta för vår nation.
300 år gammal kritik av elever som inte satsar fullt ut på sina studier i Budo. Ur ”Demons sermon on the martial arts” i fri översättning. Skrevs av Issai Chozanshi i början av 1700-talet. …
Förr var budoka seriösa, de var absolut uppriktiga i sin beslutsamhet, de arbetade för att göra sin teknik komplett och lät sig inte avskräckas eller att bli slöa. De litade på vad deras lärare undervisade dem, strävade i sina ansträngningar dag och natt, testade sina tekniker, pratade om eventuella tvivel med vänner, strävade efter att behärska allt de lärde sig och lät principerna vakna inom dem. Som ett resultat trängde insikterna djupt in i dem.
I början undervisade deras lärare dem tekniker, men de sa ingenting om principerna som gömdes i dem. Istället lutade de sig tillbaka när eleverna på egen hand upptäckte principerna. Detta kallas ”att dra [en pilbåge etc] men inte släppa”. Det berodde inte på att de var snåla med det de lärde ut. De ville helt enkelt att deras elever skulle komma till insikt om lektionerna, samtidigt som de använde sina sinnen. Eleverna skulle anstränga sig helt och hållet samtidigt som de använde sina sinnen för att analysera det de lärde sig.
Om de kom att förstå något på egen hand, skulle de gå till sin lärare och om deras förståelse och tankar var korrekta, skulle läraren tillstå deras förståelse. Om istället läraren släppte (som i bågskytte), skulle ingenting läras ut. Detta var inte bara begränsat till budo. Konfucius sa: ”Om en elev inte är angelägen kommer jag inte att undervisa honom; om han inte kämpar med sanningen kommer jag inte att avslöja den för honom. Om jag lyfter upp ett hörn och han inte kan komma återkomma med de andra tre, jag kommer inte göra det”. Så undervisade mästarna i forna dagar. På så sätt var man säker på att studenterna tog sina studier i en lära eller budo på allvar.
I dessa tider är människor ytliga och saknar målmedveten beslutsamhet. Från ung ålder hatar de det svåra och älskar det lätta. När de ser något som anses begåvat, vill de lära sig det omgående. Men om de undervisas på det gamla sättet tycker de att det inte är värt ansträngningen. Numera stakas vägen ut av läraren, de djupaste principerna visas även för nybörjare, slutskedet placeras direkt framför eleverna och eleven leds för hand.
Även med allt detta blir eleverna lätt uttråkade och många slutar. I denna metod tar principdiskussioner högsta sätet, och forna tiders mästare anses otillräckliga, kunskaper blir urvattnade, och eleverna anstränger sig endast för saker som de tror kan ta dem till nya höjder. Återigen, detta är vår tidsanda.
Av Chozanshi Issai (1659–1741) pseudonym för Niwa Jurozaemon Tadaaki, en samuraj ur Sekiyado klanen.
Den budo-kultur, så som vi känner till den idag, är ett relativt nytt påfund. Historiskt sett var grundläggande militär utbildnings en familjetradition, s.k. kaden 家伝, som senare blev till ryu 流 (skola, stil) när man även började ta in även utomstående elever. I grunden var en kaden/ryu en militant organisation och hade endast intresse av att öka medlemmarnas stridsförmåga och därför relativt brutal men utan ekonomiska intressen.
Träningen och utbildningen inom dessa var en blandning av övningar med olika former vapen, taktik och vilseledning. När Ieyasu Togukawa tog makten och Edo-perioden (1603 – 1868) inträdde så försvann sakteliga det praktiska behovet av stridskonst som utövades på slagfält. När man inte krigade längre, och många samurajer inte längre hade en lön från en krigshär, så var många av dem tvungna att sadla om, vanligtvis till administratörer hos någon länsherre.
De samurajer som hade kunskap och förmåga öppnade skolor där de saluförde sina kunskaper och färdigheter under olika benämningar inom självförsvar. Under Edo-periodens långa fred blev köpmän och hantverkare en ekonomisk maktfaktor i samhället, samtidigt som de även blev utsatta för rån, och var därför intresserade av att lära sig självförsvar.
Bugei – stridskonst
Dessa nya skolor som öppnades upp för marknadskrafter, förändrades naturligtvis också på grund av det. Man införde flera nivåer för certifiering: kirigami – mokuroku – menkyo – menkyo kaiden mm, eller shoden – chuden – okuden – gokui – kaiden osv. Kombinationer av de två metoderna förekom också. Allt detta för att betalande elever skulle stanna kvar i skolan så länge som möjligt. Träningsavgifterna var moderata men det kunde vara dyrt att få certifikat från en sådan skola och bidrog därför till lärarens lön och överlevnad.
Innan Edo-perioden hade de gamla familjetraditionerna sällan dokument och läromaterial, som t ex densho, eftersom all kunskapsöverföring förr skedde muntligt inom familjen. Inte heller hade man certifikat eller diplom att sälja.
Togukawa regeringen förbjöd till en början tävlingar mellan dessa skolor men 1791 blev tillåten igen att anordna sådant och det resulterade i ett större intresse för jujutsu.
En annan stor pedagogisk skillnad var att de nya skolorna fokuserade på kamp man-mot-man (eftersom det var så matcher och dueller avgjordes) medan de gamla familjeskolorna alltid utgick från att fienden, förutom att vara beväpnad, även kom i flertal (man kallade detta för hyakunin dori – att hantera hundra motståndare). Under hela 1800-talet förekom vilda matcher, varav flera slutade med allvarliga skador. År 1868 skedde en stor omvälvning i Japan. Samurajernas makt försvann och Japan skulle omvandlas till ett modernt samhälle av västerländskt snitt. Därav att även många jujutsu stilar behövde moderniseras.
Den som har påverkat den nutida budo-kulturen mest är Jigoro Kano, som skapade kampsporten judo ur gamla jujutsu stilar som på hans tid hade fått dåligt rykte och även var hemvist för många nationalistiska rörelser. Han var även chef på det japanska utbildningsministeriet och såg till att judo och kendo inkluderas år 1911 i det japanska skolsystemet.
Enligt Ellis Amdur ”så fördes under 1870-talet språk, religion och utbildning in under den nya [japanska] regeringens kontroll och nya allmänna skolsystemet blev en stor propagandamaskin för deras politik”. En del i detta förhållningssätt innefattade att eleverna skulle undervisas i kampsporter. Det var regeringens ståndpunkt att kampsportsundervisning skulle leda till friskare elever som skulle göra dem bättre medborgare. Dessutom skulle sådan träning ingjuta i dem en kampanda som gör dem idealiska för militärtjänstgöring (detta skedde under en period då Japan var inblandad i många krig och militära konflikter).
Jigoro Kano införde bruket av vita dräkter och bälten, innan dess tränade man i sina vardagskläder. Ursprungligen användes t ex bara två färger på bälte; vit och svart, men eventuellt kunde barn och ungdomar som tränat ett tag få använda grönt bälte också. Än idag finns det judo-klubbar i Japan som håller sig till dessa tre färger. Fler färgade bälten börjades använda i London 1926–30 och sedan dess har det systemet spritt sig över hela världen. Innan dräkternas tillkomst tränade man vanligtvis i jackor utan ärmar, men med hans nya dräkt, som hade långa ärmar, kunde man kasta motståndaren på helt nya sätt och därför tog man även bort möjligheten att sparka eller slå ur tävlingarna. Den vita färgen till dräkterna tog man från Shinto som var regeringens val av nationell religion.
En annan person som har påverkat nutida budo-kultur var Gichin Funakoshi, som importerade karate på 1920-talet till Japan från Okinawa. Men han i sin tur var också kraftigt påverkad av tidens nationalistiska stämningar och sin vän Jigoro Kano. Karate på Okinawa lärdes ursprungligen ut på ett informellt sätt. Elever tilldelades tokui kata (individuellt anpassade övningar) efter instruktörens gottfinnande. Gradsystem fanns inte, så därför fanns det heller inga fastställda kriterier för avancemang. Eleverna var antingen sempai (senior) eller kohai (junior). Ingen träningsdräkt användes och inga tävlingar förekom. Karate kallades på den tiden för di (hand, skicklighet), bu (kamp), eller tode (kinesisk hand).
Tode skrev som 唐手 (som även går att uttala som karate) och kan översättas till ”kinesisk hand” eller mer ordagrant till ”Tang-hand”, som syftar på den kinesiska dynastin mellan åren 618 och 907. Det var först 1936 som man beslöt att ändra till karate 空手 som betyder ”tom hand” på grund av politiska påtryckningar från omgivningen. Det var en anpassning till Japans fientlighet och förakt av allt kinesiskt som rådde vid den tiden. Utan den förändringen hade karate inte kunna bli så stor som den är idag i Japan.
Den Okinawanska formlösheten var främmande för den japanska kulturen. Japansk kampsport var uppbyggd kring ryu-traditionen som spreds av Dainippon Butokukai (det japanska budo-förbundet). En ryu innehöll en historisk kontinuitet, metodologisk överföring och pedagogisk stil, något som både judo och kendo hade anammat.
Funakoshi var ganska medveten om judo- och kendosportkulturen som hans japanska studenter hade vuxit upp med, och deras önskemål om tävlingar som han inkluderade i karaten. Från judo tog han gradsystemet med färgade bälten (vitt, brunt och svart) och dan-grader till de med svarta bälten, såväl som den vita dräkten. Innan dräkter hade karate utövare i Okinawa helt enkelt sina vardagskläder. I många fall övade de i inget annat än sina underkläder på grund av den tryckande värmen och fuktigheten på den tropiska ön. Dräktens betydelse var av högst symbolisk karaktär, i att det är ”ett tecken på individuell identifikation med gruppen”.
Dan-graderna skulle enligt Funakoshi enbart tilldelas elever och var på den tiden bara 5 till antalet. Instruktörerna var uppdelade i tre kategorier renshi (lägre kategori), och kyoshi och hanshi (högre kategori). För Funakoshi var grader något som han ansåg vara meningsfullt eftersom det var lättare för lärare att organisera träningen för stora grupper på det sättet. Bältet markerade den nivå eleven hade nått, och läraren organiserade träningspass efter deras kunskap. Idag finns det bälten i alla regnbågens färger, men finns det inte många logiska motiveringar för att ha dem. Skälen är främst av kommersiell karaktär, eftersom varje grad kostar, och ju fler bälten (läs; färger) det finns desto fler inkomstbringande graderingar behövs. Bortsett från det, så utövas många budo-former idag mest av barn, och de gillar olika bälten och gör dem glada, så det är nog den bästa anledningen till bältessystemet idag.
Kanske ingen annan då vid den tidpunkten förstod vikten av sambandet mellan uniform, gruppidentitet och fysisk ansträngning bättre än Yabu Kentsu. Han var en före detta officer i den japanska armén, och introducerade många procedurer som fortfarande praktiseras i karateskolor över hela världen. Innovationer som t ex att buga när de kommer in i träningshallen, ställa upp eleverna i ordningsföljd rang, sittande meditation (en buddhistisk praxis), sekvenserad träning, svar till instruktör med högljudd bekräftelse (oss!), avslutande ceremoni med formalia liknande öppningsceremonin osv är något som han införde.
Många av dessa procedurer kom även att implementeras i judo och kendo-träning och återspeglar en blandning av tysk/preussisk militarism och kadaver disciplin integrerad med japansk neokonfucianism, ”Yamato damashii” och fysisk kultur som var populärt då.
Dessa procedurer fanns dock inte i det gamla Japan, Kina eller i Okinawa tidigare. Bugandets ritual och recitationen av dojo kun (föreskrifterna som normalt reciteras i slutet av ett träningspass) var nyckelmarkörer för ett ritualiserat beteende som tjänade till att skapa hierarkier i dojon.
Dessa ”nya” ritualer och metoder signalerar ett distinkt skifte från budo som utövades förr i Japan och på Okinawa, som beskrivits tidigare, och markerar början på vad som idag anses vara ”japansk budo”.
Avsnitt ur Hatsumi senseis bok ”Hiden Togakure ryu ninpo” från 1981. Fritt översatt från japanska. Det är en bok som innehåller Sensei tankar om filosofin bakom budo och ninpo och hur man hanterar kunskap…
Hiden Togakure ryu ninpo
Utveckling av kampmetoder [Kakuto jutsu] 格闘術の推移
Kampmetoder har utvecklats parallellt med mänskligheten. Men de ryu traditioner som lärs ut idag uppkom sannolikt under Kejsaren Go-Komatsus styre (1392 – 1413). Överföringen av kunskap genom generationerna övergick från kuden till makimono.
Dessa traditioner [ryu] fick inte sina namn direkt, det kunde gå länge innan de blev erkända och kunde då få namn efter platserna där de uppkom eller blev namngivna efter grundaren. Jag tror att vissa kallades för ”ho/po 法” istället för ”ryu 流”, och att man då refererade till platsen där de hade sitt ursprung. Det var då oftast lättare att förstå det bland vanligt folk. Om en tradition fick sitt namn efter grundaren så skedde det inte medan han fortfarande var i livet. Till exempel uppgav man Tsukahara Bokudens namn för många kamptraditioner efter hans död. På samma sätt var Togakure ryu ninpo namngiven efter den tredje generationens Togakure Goro.
I många makimono anges ursprunget till traditionen som en Kami eller Buddha. Detta kan antyda att man ansåg att man inte kan vara en äkta budoka om man inte studerade religionen. Metoderna för överföring av denna kunskap var skrifter, teckningar och kuden. Den skrivna texten innehöll ofta kodade meningar. Det var inte bara för att man skulle söka sig till sin lärare för att förstå innehållet, utan även för att hindra dechiffrering om skriften blev stulen. Därför kunde man inte förstå innehållet i en makimono om man inte gick i lära hos en expert. Några äldre makimono var skrivna med forntida tecken på bark av kryptomeria träd. Dessa finns tillgängliga än idag men är överförda till fint papper med tecken, teckningar och konstverk. Dessa makimono kunde ha olika symboler och tecken beroende på var de hade nedtecknats. En person som hade lärt sig kinesisk strategi kunde redigera om det till japansk stil. Sådana personer, med insikt i japanska koncept, kan ha överfört makimono som Amatsu Tatara Hibun till en mer vanlig japansk skriftrulle. Gamla makimono antydde ofta till shinden – gudomlig insikt – som man kunde få om man studerade dem. Detta eftersom inspirationen till innehållet kom från gudar så kunde studier av dem leda till andlig upplysning.
De budoka som vördade kami, erkände traditionens skyddsgud och tränade i stilens kampmetod tilläts att lära sig de inre hemligheterna. Dessa hemligheter för ryu kom i form av kuden, densho, shinden [心伝 mental överföring] och shinden [神伝 gudomlig överföring]. Endast efter full förståelse av dessa lektioner kunde en person läsa och förstå traditionens makimono. Så även om skrifterna blev stulna så betydde det inte att traditionen blev stulen. Makimono var kampformens symboler.
En historiker som bara studerar makimono för kamparter gör det förgäves. En person som inte har studerat och tränat i traditionen kan inte nå framgång i sådana studier.
…
Att slåss med en fiende är inte den högsta bedriften i budo. På samma sätt, de som vunnit många kampsporttävlingar är inte heller de bästa budoka. En sann budoka fortsätter att träna, är ståndaktig till förändringar som sker med tiden och lever med iver sitt liv med budo som bas.
Under Kejsare Tenji Tenno [626 – 672] kunde man välja bönder till att bli krigare om de var friska och kunde utstå påfrestningar. Då uppfattade man det sanna innehållet i tecknet bu [武] genom tecknet för korrekt [正] som var inkluderad i det. De valde inte bara män som ville slåss. Krigarens väg har uppfattats på många sätt under århundraden som gått men, essensen har alltid varit den samma: den sanna vägen [正道]. Många bushi utbildades under medeltiden till ärbara män. Ändå, jag tror att de verkliga prestationerna uppnåddes av herrelösa bushi med extraordinär andlig förmåga.
Kärnan i alla kampformer och militära strategier är självskydd och förebyggande av fara. Ninjutsu representerar det kompletta konceptet av självskydd genom att Ninjans metod handlar inte bara om skyddet av den fysiska kroppen, utan också skydd av det andliga och mentala.
Ninjans väg är att uthärda, överleva och segra över allt som skulle kunna förgöra oss. Mer än att bara leverera slag och hugg, och djupare i betydelse än att bara lura en fiende; Ninjutsu är vägen till att uppnå det vi behöver, samtidigt som vi gör världen till en bättre plats.
Ninjans skicklighet utmärks av konsten att segra. I början av studier i någon kampform, är korrekt attityd avgörande. Utan rätt förhållningssätt kan kontinuerlig exponering av kamptekniker leda till nedbrytning i stället för självutveckling. Men detta faktum skiljer sig inte från någon annan nyttig praxis i livet som förs till ytterligheter.
Medicinsk vetenskap är tillägnad att förbättra hälsan och lindra lidande, och ändå kan missbruk av droger och jubeln över läkarens färdigheter leda människor till ett tillstånd, där en individs hälsa inte längre är inom dennes personliga kontroll. En näringsrik välbalanserad kost fungerar för att hålla en person vid liv, vital och frisk, men att överdrivet äta för mycket, dricka för mycket eller inta för mycket kemikalier är ett säkert sätt att förgifta kroppen.
Regeringar tillsätts för att övervaka det harmoniska samspelet mellan alla delar av samhället, men när de styrande blir giriga, hungriga efter makt eller saknar visdom, då utsätts landet för onödiga krig, oordning eller civilt och ekonomiskt kaos.
En religion, när den är baserad på tillit som utvecklats genom erfarenhet, ett brett och sökande sinne och en strävan efter universell förståelse, är till inspiration och tröst för människor. Men när väl en religion tappar sitt ursprungliga fokus blir den dock ett skadligt medel att lura, kontrollera och beskatta folket genom att manipulera med deras övertygelser och rädslor.
Det är samma sak med kampformer. Självskyddsförmågan, som borde ge en känsla av inre frid och trygghet för en person, utvecklas så ofta utan balans i personligheten och leder kampsportaren in i en skev värld av oupphörliga konflikter och konkurrens, som till slut förtär honom.
Om en expert inom kampformer uppriktigt eftersträvar essensen av Ninjutsu, utan inflytande från egots begär, kommer denne gradvis att inse att den ultimata hemligheten för att bli oövervinnerlig – uppnåendet av ”guds sinne och ögon [jap. kanjin kaname]”. Den kombattant som vill segra måste vara i harmoni med helhetens schema och måste vägledas av en intuitiv kunskap om hur ödet utspelar sig.
I samklang med himlens försyn och naturens opartiska rättvisa, och med ett klart och rent hjärta fullt av förtroende för det oundvikliga, fångar Ninja insikten som kommer att leda denne framgångsrikt i strid när han måste gå till motangrepp, och söka skydd från fientlighet när han måste dra sig undan.
Det väldiga universum, vackert i sin kallt opersonliga helhet, innehåller allt som vi kallar bra eller dåligt, svar på alla paradoxer vi ser omkring oss. Genom att öppna sina ögon och sitt sinne kan Ninjan lyhört följa himlens subtila växlingar och skäl, förändras precis när förändring är nödvändig, alltid anpassa sig, så att det i slutändan inte finns något som heter en överraskning för Ninjan.
Miljoner år av darwinistisk evolution har programmerat våra hjärnor att arbeta så effektivt och resurssparande som möjligt. Och det bästa sättet att göra det är att handla via instinkter. Vi kallar dessa handlingsinstinkter för ”förhållningssätt” (jmf med Kahnemann och Tversky som kallar det ”heuristik”). Finessen med förhållningssätt är att de förenklar kognitivt processtunga uppgifter, som t.ex. att köra bil, korsa en trafikerad väg och navigera genom områden etc. Vi behöver helt enkelt inte tänka aktivt. Utan dessa ”tumregler” skulle många vardagssysslor sannolikt göra oss paralyserade.
Men den psykologin visar dock att vissa mentala tumreglerna också kommer med en oväntad baksida: De förvränger informationen för oss:
Du kan aldrig lita på människors förmåga att hantera information.
Av alla tumregler som sätter käppar i våra mentala hjul finns det 5 som är viktigare än de övriga. Det är dessa 5 som gör det mänskliga beteendet förutsägbart, och som styr oss i vardagen.
1. ANKRING På samma sätt som gässlingen blir starkt fäst vid den första varelsen den ser i sin omgivning, klänger sig vår mänskliga hjärna fast vid godtyckliga associationer – framför allt initiala associationer eller associationer som kommunicerats i (social-) media. Dessa formas snabbt och cementeras i vår uppfattningsvärld vilket innebär att vår första ”uppfattning” har en mycket stark påverkan på vårt förhållningssätt på både kort och lång sikt.
Ankring förklarar bl.a. fenomen som folkvandringen till olika ninjutsu klubbar på 80-talet, bjj’s popularitet på 00-talet och nu pågående vurmen för mma. Ankring förklarar även effekten av butikerna stenhårda satsningar på ”rea”, ”gratis” och ”extra-” – det är signaler som fungerar nämligen som irrationella hot-buttons som får oss att glömma de finansiella minussidorna med köpbeslutet (hur ofta har man inte köpt den där extra prylen bara för att den var på rea just nu?).
2. FRAMING Människan har en mental ”blind fläck”. För att kunna prioritera bland all information dechiffrerar vår hjärna betydelsen av våra intryck genom att göra relativa jämförelser. Det här resulterar i att sammanhanget och sättet som ett specifikt erbjudande presenteras har avgörande betydelse hur vårt beteende och inställning kommer att påverkas.
Framing förklarar bl.a. varför vissa kampsporter gärna vill kopplas till vissa militära specialförband och varför andra arter helst kopplas till ”street fighting” scenarier för att snylta på en ”bad-ass” image. På samma sätt vill gärna amatörer inom olika kampsporter snylta på den image som sportens professionella fix-stjärnor skapar.
3. LOSS AVERSION Våra hjärnor är programmerade efter riskminimeringsprincipen. I korta drag innebär det att vi blir dubbelt så eländiga av att förlora något, jämfört med hur lyckliga vi blir av att förvärva samma sak. Detta har visat sig ha två viktiga konsekvenser:
Vi förnimmer det vi har med en uppblåst syn på dess värde.
Vi överdriver den upplevda risken för sådant vi inte har en direkt erfarenhet av tidigare.
Loss Aversion förklarar varför ”pengarna tillbaka-garantier” och ”gratis introduktionsperioder” är effektiva; när du väl har fått något, är det mycket svårt att lämna tillbaka det (eller avstå från det). Loss aversion förklarar också varför intelligenta människor inom kampsporten tenderar att vara betydligt mer ”stil-lojala”, även om de kanske har genomskådat nyttan och effekten av den.
4. IMMEDIACY BIAS När vår hjärna översköljs med information väljer den att prioritera det nya. Hur saker och ting känns just i detta nu är extremt viktigt för oss. Vad som är nytt blir viktigare än vad som egentligen kanske är viktigast på lång sikt. Konsekvensen är att vi fattar beslut som favoriserar det kortsiktigt lustfyllda, eller positivt stimulerande, framför långsiktiga belöningar eller eventuella (negativa/positiva) konsekvenser.
Immediacy bias förklarar varför människor hellre vill lära sig nya kata och waza, än försöker förkovra sig på kihon. Det förklarar också varför människor är mer benägna att teckna sig för en kurs i självförsvar efter att en nödsituation har inträffat – trots att det statistiska oddset för att en ny situation skall inträffa har minskat. Immediacy bias är även förklaringen till varför människor äter fel mat även när de försöker gå ner i vikt; vår hjärna är helt enkelt slav under den omedelbara belöningen.
5. STATUS QUO BIAS Som vi alla är varse om från vår vardag är vi människor vanedjur. Men varför är vi det? Skälet är att vanorna underlättar livet för oss. Att ändra rutiner eller vanor innebär att vi måste tänka och det åderlåter på vår energi. Och ju mer vi repeterar en specifik vana, desto starkare blir dess ”autopilot” hos oss. Ofta är vi inte ens medvetna om vad vi gör. Vi handlar vanemässigt, även om det ibland har (upprepade) negativa konsekvenser för oss.
Det här mentala förhållningssättet förklarar varför vi helt enkelt äter mer ju större tallriken är. Men också varför förhandsval har en mycket kraftig inverkan på vårt beteende. Status quo bias förklarar även varför det kan vara farligt att träna in ett beteende, teknik, ställning etc. För ”vi blir bra på det vi tränar på”, men det gäller att inte bli bra på något som kan vara farligt för oss.
Förhoppningsvis kan den här korta och kraftigt förenklade sammanfattningen av den psykologiska ekonomin bidra med matnyttiga tankar och idéer. Kanske har du rent av lärt dig något nytt om dig själv?
Termerna Bugei (stridskonst) och Bujutsu (stridsmetod) användes i Kina för mycket länge sedan, t ex kan frasen ”Bugei Juhappan” ses i boken Water Margin, som påstås ha färdigställts under Ming dynastins begynnelse (senare halvan av 1400-talet).
Skillnaden mellan Bugei och Bujutsu är ganska vag i Japan, men i det tidiga Kina tror man att Bugei användes för att beskriva metoder för vapen som svärd, spjut, stångvapen, stridsyxa, pil och båge etc, medan Bujutsu användes avseende ett helt omfång av ”tekniker nödvändiga på slagfältet”, och inkluderande t ex simning och ridning.
Ordet Budo (stridens väg) har först använts med samma innebörd som Bushido (krigarens väg). Budo kom senare att betyda kamptekniker från och med Edo perioden (1603 – 1868), då även andliga aspekter började betonas inom Bugei, genom inkluderandet livsåskådningsformer som Zen, esoterisk Buddism (Mikkyo) och Konfucianism.
Typiska exempel kan ses t ex i Rikutou Sanryaku [六韜三略], en kinesisk bok om stridskonst och krigföring, med begreppet ”Ju yoku sei go”; mjukt segrar över hårt, en fras som användes som attribut till jujutsu, men som hämtats från Taoismen.
I vår nomenklatur tolkar vi Bugei/Bujutsu/Budo med stor stridskonst, som likt vilken annan konstart som helst, existerar utan regler, utan normer eller struktur, och som inte går att systematisera eller fånga i en teori. Det kan inte finnas en all omfattande systemteori om strid, på grund av att all information i strid är ytterst subjektiv och följaktligen inte fastställd eller sann. Det går inte heller att skilja moraliska och psykologiska faktorer från rent fysiska faktorer och man kan aldrig vara säker på motståndarens innersta avsikter. Tavelkonstnären börjar sitt värv genom att lära penselteknik och färglära. Därefter är det upp till honom/henne hur kunskaperna skall appliceras på en duk. På samma sätt är det för stridskonstnären. Man lär sig Kata och Waza och skall därefter applicera det i verkligheten. Vanligen sker detta efter sakkijutsu godan–testet inom Bujinkan.
Hatsumi sensei har sedan 2011 undervisat i gan shi nankotsu, och det är kopplad till den goshinjutsu kuden (muntliga tradition) som han fick lära sig av Takamatsu sensei. Det var en metod som ingick vanligen i det som kallades för självförsvar för kvinnor [Josei goshinjutsu] och som var applicerbar på angripare som var fysiskt överlägsna på den som behövde försvara sig.
När människan åldras blir denne svagare och därför är gan shi nankotsu vara ett koncept som kan användas av äldre och svagare personer mot motståndare som är yngre, starkare och snabbare.
Termen går att tolka på flera sätt. Gan 眼 är öga, shi 指 är fingrar, nan 軟 är mjukdelar och kotsu 骨är skelett. Ganshi 眼指 kan även översättas till blick eller titta och nankotsu 軟骨 kan översättas till brosk. Alla dessa termer beskriver olika mål på kroppen man kan angripa för att besegra en starkare motståndare.
Detta är dock ingen genväg till seger utan kräver att man har välfungerande biomekanik (specifikt kosshijutsu) innan man börjar med dessa ”finger tekniker”, annars finns det en stor risk att man kan missförstå detta och går endast in för att nypa till och använda råstyrka i sitt grepp.
Äkta förmåga definieras av Hatsumi sensei som ett resultat av shin gi tai ichi – som översätts till en integrering av sinne, teknik och kropp.
Shin gi tai är basen för allt vi gör och kanske det kriterium som Soke har för utdelning av ”Shin-gi-tai Bufu-ikkan” certifikatet? Han har i alla fall sagt att om man kan ge godantest i honbu dojo så är det ett tecken på denna förmåga.
När Hatsumi sensei tar ett grepp om ögonen, fingrarna, skelettdelar eller mjukdelar, och med det försvagar smärtsamt förmågan att se och förgör kampviljan (hjärtat/mod). Soke besegrar din kampvilja men skänker dig ditt liv. Detta är att vara en krigare.
De ”Sex hemliga lärorna” är en avhandling av Jian Ziya om civil och militär strategi som sammanställdes någon gång mellan 475 – 221 f.Kr. (under ”de krigande staternas period”) i Kina. Den är skriven ur ett perspektiv för att störta den dåvarande Shang-dynastin och betraktades därför som en revolutionär skrift. Den hamnade i Japan någon gång på 600-talet och förvaltades av munkar på Kurama berget, var av Kiichi Hogen var den mest kända. En av hans medhjälpare var Tozawa Hakuunsai som senare kom att betraktas som ursprunget till Gyokko ryu. Här en kort sammanfattning av de sex avsnitten:
1. Den Civila Strategin 文韜:
Den civila strategin innehåller berättelsen om hur Jiang Ziya kom att diktera ”De sex hemliga lärorna” till kung Wen och utvecklar detaljerat hur staten måste organiseras för att ge en logistisk bas för all framtida militär expansion. Moral och effektiv regering är grunden för överlevnad, och är även grunden för effektiv krigföring. Staten måste växa ekonomiskt samtidigt som utgifterna begränsas, den ska främja lämplig värdegrund och beteende bland folket, genomföra belöningar och bestraffningar, anställa de som är kapabla och avstå från att störa och skada människor. Denna strategi lär befälhavarna att inte glädja sig åt små framgångar, om det är allt de kommer att uppnå. Den lär ut att de största vinsterna resulterar ur välvillighet och genom att altruistiskt hjälpa andra att uppnå sina ambitioner om en bättre värld.
2. Den Militära Strategin 武韜:
Den militära strategin fortsätter det föregående avsnittets diskussion om civila angelägenheter, analyserar det aktuella tillståndet i Zhou-dynastin och bedömer möjligheterna att framgångsrikt störta Shang-dynastin. Genom att attrahera de missnöjda försvagar man fienden och stärker staten; att utnyttja vilseledning och psykologiska tekniker möjliggör manipulation av fienden och påskyndar dess undergång. Regenten måste synligt odla sin dygd (德 – ett taoistiskt begrepp) och omfamna styrningsprinciper som gör att staten kan tävla om folkets kärlek; staten kommer på så sätt att vinna segrar utan att delta i strid. Denna strategi lär befälhavarna att uppnå seger via välvillighet och intelligens, helst utan att faktiskt strida. Den lär befäl att främst överlista motståndare genom diplomati och manipulation.
3. Drakens Strategi 龍韜:
Drakens strategi diskuterar militär organisation, officerarnas nödvändiga egenskaper och hur man utvärderar och väljer ut personer med dessa kvaliteter. Den diskuterar hur man skapar ett system med belöningar och straff i syfte att upprätta lagen och upprätthålla en generals godhet och auktoritet, och diskuterar även de metoder som är nödvändiga för att främja tillit och samhörighet med soldaterna.
Strategins sekundära ämnen inkluderar: militär kommunikation och behovet av sekretess; grundläggande taktiska principer (betonar flexibilitet och nytänkande); vanliga fel i beslutsfattande och hur man undviker dem; olika tips för att tolka fiendens tillstånd; och en diskussion om ordinära militära färdigheter och utrustning. Drakens strategi utforskar de subtila och komplexa aspekterna av kritiska situationer hur man undviker att tappa kontrollen till rådgivare eller bli förvirrad. Den betonar att regeringen är beroende av en centraliserad och välordnad översikt av läget, och som måste vara väl informerad för att fungera effektivt.
4. Tigerns Strategi 虎韜:
Tigerns strategi diskuterar militär utrustning, taktiska principer och väsentliga ledningsprinciper. De mesta av avsnittet innehåller taktik för att ta sig ur negativa slagfältssituationer. Lösningarna betonar i allmänhet hastighet, manövrerbarhet, samverkan, avgörande aktiviteter, utnyttjande av vilseledning, överfall och bakhåll, och lämplig användning av olika typer av förband. Den betonar att en befälhavare måste agera mot slöhet och alltid i enlighet med ständigt föränderliga förhållanden. En befälhavare måste observera och nyttja effekter och interaktioner mellan omständigheter som väder, terräng och psykologi för att uppnå framgång.
5. Leopardens Strategi 豹韜:
Leopardens hemliga strategi betonar taktiska lösningar för särskilt svåra omgivningar, som skogar, berg, raviner och pass, sjöar och floder, djupa dalar och andra trånga platser. Den innehåller också diskussioner om metoder för att hantera rasande angripare, konfrontera överlägsna styrkor, positionera sig effektivt och agera explosivt. Detta avsnitt lär även befälhavarna hur man lär känna sina styrkor och hur man styr dessa styrkor mot fiendes svagheter.
6. Hundens Strategi 犬韜:
Hundens strategi diskuterar flera olika ämnen, allehanda kopplat till de andra avsnitten. De viktigaste beskriver detaljerade principer för lämplig användning av de tre komponentkrafterna:
Vagnar (logistik)
Infanteri
Kavalleri
i en mängd olika konkreta taktiska situationer och jämför dessa tre styrkors slagfälteffektivitet. Den diskuterar olika ”brister och svagheter hos fienden som kan och bör utnyttjas omedelbart med en beslutsam attack. Den diskuterar flera andra allmänna frågor: identifiering och urval av motiverade och fysiskt begåvade individer för infanteri-, kavalleri- och trängtrupper, och olika metoder för att utbilda soldaterna. Denna strategi lär aldrig att attackera en fiende när hans moral är hög, och att attackera koncentrerat när ögonblicket är rätt.
Iwato 1810 