Kukishin Ryu Bojutsu – bakgrund

Etiketter

,

Ursprunget till Kukishin Ryū Bōjutsu 九鬼流棒術 såsom vi utövar den kan hittas bland de stridskonster som utövades under Tang dynastin i Kina. En del av dessa färdigheter och metoder kom till Japan med Otomo Furumaro. Någon gång under Choho perioden (999-1004) blev metoden reformerad av Nawa Shinzaburo Motonaga och han blev Ryuso (grundare) för Chōsui Ryū 澄水流. Denna ryu-ha bytte namn, när den 3:e Soke Ōkuni Kihei Kitosumi ärvde överhögheten, till Kishin Chōsui Ryū 馗神澄水流.

På Kurama berget fanns en Shingon-präst med namnet Yakushimaru Kurando Takamasa, som hade studerat både Kishin Chosui ryu och Shinden Fujiwara Musō Ryū 神傳藤原無双流. Under sommaren 1336 deltog Yakushimaru på kejsaren Godaigos sida vid ett slag på Ikoma berget och när han under striden bröt bladet på sin naginata var han tvungen att strida vidare med bara skaftet.  Det var en livsavgörande erfarenhet och han utvecklade tekniker med långstav – bō 棒 – och införlivade dessa i sin Kishin Chosui ryu. Senare grundade han Chosui Kukishin ryu som kort därefter döptes om till Kukishinden Tenshin Hyoho och som idag är känd som Kukamishin ryu.

År 1349 grundade Izumo no Kanja Yoshiteru Kukishin ryu Happo Bikenjutsu efter att ha studerat  Chosui Kishin ryu. Bojutsu teknikerna blev nedtecknade i en bokrulle som benämndes Kangi no maki.

Den 27:e Soke för Kukishin ryu Happo Biken – Takamatsu Toshitsugu strukturerade om dessa kata till det som vi känner till idag som bojutsu, och lämnade överhögheten vidare till Hatsumi Masaaki, som därmed är den 28:e Soke för denna tradition. Takamatsu sensei tog det vi kallar för Keiko Sabaki gata från Kukishin ryu och Shoden-, Chuden- och Okuden gata från Kishin ryu. De tre sista kan även hittas bland dokument som definierar Amatsu Tatara Kukishin ryu bojutsu, och det första finns inkluderat i både Takagi ryu bojutsu och Kukamishin ryu bojutsu.

Kukishin ryu bojutsu har flera olika typer av stridsstavar. De två vanligaste är maru-bo (rundstav) och hakkaku-bo (oktagonal stav). Dessa två kunde också ha förstärkningar av metall runt ändarna. De två andra är donryu-bo 呑竜棒 (draksväljaren) och nyoi-bo 如意棒 (kräkla, mer ordagrant ”en god idé”). De två sista stavarna kräver en ytterst god taijutsu för hantering.

Numera har man standardiserat stavens längd till 6 shaku (6 fot, d.v.s. 182 cm), men förr i tiden skulle en stridsstav vara 1 fot (33 cm) längre än vad man själv var, men kunde även vara längre. Tjockleken på staven brukar vara 1 sun (3 cm), men även det kunde variera.

Nyuibo  如意棒

Hatsumi med nyoibo

Tillverkad av trä och 2 m lång, inlindad i läder och täckt med metall dubbar. Användes på slagfält för att slå ned krigare i rustning och hålla de på avstånd. Ett slag kunde krossa en man.  Kunde även användas som sköld mot pilar, svärdshugg och andra vapen. Ett långt rep kunde fästas i smala ändan för att vara behjälplig för tekniker, som t ex kast.

Bo no kagi 棒の鉤

kama.bo

Stav med krok i ena ändan som kunde användas till att kroka i kläder eller rustning på avstånd. Kroken kunde även användas som spets för slag och svep från sidan.

Kuki Gyoja bo  九鬼行者棒 – nio demoners pilgrims stav

Donryu bojutsu.1

Detta är ett vapen som även kallades Donryu bo 呑龍棒 – draksväljaren. Fyra metall spetsar är fästade vid ena ändan och infästningen är förstärkt med metall band som i sig har dubbar. Insidan är ihåligt och döljer en fyra fot lång kedja med vikt och som kan snärtas ut vid behov. Den andra ändan av staven är förstärkt med nio dubbade metall spikar och en metall spets.

Tetsubo 鉄棒 – järnstav

tetsubo

Samma som Kanabo 金棒 – metallstav. Kunde väga upp emot 5-6 kg.

Shakubo 錫棒  – vandringsstav

Hatsumi.shakujo

Denna stav hade en stor ring med nio mindre ringar fastsatta i den. Toppen av ringen hade en spets, likt en spik. Ringarna och spetsen av tillverkade i metall. Spiken kunde användas för stötar och slag mot fienden, likt en kort spjut.

Annonser

Termer i Koto ryu 虎倒流

Etiketter

, ,

Det som är dokumenterat om innehållet i Koto ryu består av tre densho (häften) och fyra makimono (bokrullar). Innehållet är inte offentliggjort för allmänheten, men vi vet att den innehåller kunskapsöverföring om stora svärd som bars på ryggen (nodachi 野太刀), om spjut (yari 槍), om hillebarder (naginata 薙刀), kedjevapen (kusarifundo 鎖分銅), om hur man drar och bemöter med svärd (iai 居合), om metallplattor som kastvapen och för närstrid (teppan 鉄盤), om eda koppo (枝骨法) och många andra ting.

Namnet på Koto ryu kom inte till användning förrän mitten av 1500-talet, även om traditionens rötter sträcker sig flera hundra år längre bakåt i tiden. Ett vanligt sätt att namnge skolan på den tiden var att ta dess innersta essens eller dess mest avancerade idé som namn. T ex har Takenouchi ryu, en välkänd stridskonsttradition i Japan och vars namn kan översättas till ”insidan av bambu”, fått sitt namn av det faktum att bambu är smidigt just på grund av den är ihålig. Nen ryu – idéns/avsiktens tradition – har fått sitt namn eftersom den går ut på att kontrollera och genomskåda fiendens avsikter och därmed undvika dennes attacker. Koto ryu brukar översättas till ”tigerdräparens tradition” där tiger var ett kodord för lömska fiender, men eftersom denna skola ingick i ninja krigarnas tradition hade den även en dold tolkning som endast förklarades för de invigda. Genom att byta ut tecknen i namnet till ”ko to ryu 虎と竜” kan man översätta det till ”tiger och drake” som har samma symbolvärde som ”yin och yang”, dvs att med mjukhet besegrar man det hårda och vice versa.

koto-2

Koto ryu är huvudsakligen känd idag för sin koppojutsu (tekniker baserade på ”ben/skelett lära) men i dess densho omnämns även kosshijutsu (tekniker med fingerben) och dakentaijutsu (slag mot kroppens veka punkter). Andra gamla namn som användes innan koppojutsu var ”goho 強法” – hård lära, men även ”tode唐手” har förekommit (tecken för tode kan även uttalas som karate och betyder ungefär ”Tang kinesisk hand” (Tang är en dynasti i Kina som varade mellan 618–907). Grundkonceptet för denna tradition var att använda skelettet för att leverera kraft vid slag och sparkar, och kunskap om vilka delar av fiendens skelett man skulle attackera. Eftersom en del av målen var svåråtkomliga, ingick en metod för hur man dynamiskt omformar näven beroende vart man slog.

Teknikerna och metoderna var inget som uppfanns omgående. Den första generationen kanske kunde använda sig av ett koncept som hade hjälpt dem att överleva i strid och den andra generationen tog över den kunskapen, utvecklade den sedan och lämnade över den till den tredje generationen osv. De metoder som inte fungerade dog ut med dess uppfinnare. Hatsumi sensei är idag den 18:de generationens överhuvud (Soke) för Koto ryu. Utvecklingen av dessa gamla skolor går inte att jämföra med moderna metoder som ofta är pappersprodukter av en enda person, med simpla tekniker nedtecknade i ett graderingskompendium. De gamla traditionerna är inte rigida och det är Hatsumi senseis ansvar att utveckla Koto ryu för överlämning till kommande generationer.

Namngivningen av tekniker och metoder, dvs det vi kallar för ”kata” följer samma principer som benämningen av traditionen. Hela det japanska samhället och dess kultur är genomsyrat av kata, som översätts till form eller mönster. Shi-kata är ett viktigt begrepp i japanskan, det betyder ”hur man gör saker och ting”, med fokus på form och genomförande. Man pratar om yomi-kata (att läsa), tabe-kata (att äta), kaki-kata (att skriva), iki-kata (att tänka) och dussintals andra kata som influerar beteende i Japan. Så kata är väldigt vanligt i Japan och finns därför inkluderat som parövningar i alla gamla japanska stridskonster (kobujutsu), till skillnad mot många moderna arter där man utför en kata ensam. Kata användes för att man saknade något annat sätt att beskriva den kunskap man ville överföra till nästa generation. För det handlar inte om rigida och mekaniska rörelser. Det handlar om en inre förståelse för hur nyckelrörelser uppstår, appliceras och kopplas ihop med nästa nyckelrörelse. Så keri kata (att sparka), tsuki kata (att ramma) och uke kata (att bemöta) är inte simpla tekniker för spark, slag eller blockering. Det finns ett djup i detta som inte kan förklaras i text.

Dokkodo 獨行道

Etiketter

,

Dokkodo.original

År 1645 förberedde sig Musashi Miyamoto för sin död genom att ge bort alla sina ägodelar, inklusive sina kunskaper. En vecka innan han dog gav han bort texten med namnet Dokkodo, –  ”Att gå ensam på vägen” – till eleven Terao Magonojo. Den bestod av följande 21 punkter:

  1. Acceptera allt precis som det är.
  2. Sök inte nöjen för dess egen skull.
  3. Hänge dig inte under några omständigheter för en enskild känsla.
  4. Tänk lättsamt om dig själv och djupt om världen.
  5. Frigör dig från begär under hela ditt liv.
  6. Agera alltid så att du inte behöver ångra dina gärningar.
  7. Var aldrig avundsjuk.
  8. Låt dig inte uppfyllas av sorg på grund av döden.
  9. Ilska och gnäll är olämpligt beteende.
  10. Låt dig inte styras av känslan av lust eller förälskelse.
  11. Ha inga preferenser.
  12. Var likgiltig med var du övernattar.
  13. Låt dig inte förföras av god mat.
  14. Håll inte fast vid ägodelar som du inte längre behöver.
  15. Undvik vidskepelser.
  16. Samla inte på vapen eller öva med vapen utöver vad som är användbart.
  17. Var inte rädd för att vägen leder döden.
  18. Samla inte på ting eller egendomar för din ålderdom.
  19. Respektera Buddha och gudarna men räkna inte med deras hjälp.
  20. Du kan överge din kropp, men inte ditt namn.
  21. Avvik aldrig från stridens väg.

Hoko 歩行 – att gå

Etiketter

,

Genom sin förmåga att stå upprätt intar människan en position mellan himmel och jord. När vi tar det första steget, är vi inte längre bundna vid en och samma plats. Världen öppnar sig framför oss: ett fält att upptäcka och ett fält att förändra. Världen blir en sfär vars centrum finns överallt och periferin ingenstans. Vart vi än tar vägen upplever vi världen som en sfär, vars centrum är vi själva.
Från och med våra första vacklande steg som barn, krävs det flera år av mognad för att vi skall uppnå optimal förmåga att gå. Vårt sätt att gå speglar den mänskliga kroppens universella lagar i lika hög grad som de karaktäristiska personlighetsdragen, som gör att man känner igen en person på gången bland hundra andra.

Koshi 腰 – Höfterna
Höfterna är det gyro som styr resten av kroppens rörelsekedjor och som måste passera igenom här. Vi kan känna hur den lodräta kroppsaxeln befriar benen och höfterna, och tillåter kroppens hållningsreflexer att hålla oss upprätta. På liknande sätt ger bröstkorgens och halsen balans frihet åt axlarna. Man skall inte försöka utföra gångrörelsen utan låta den ske av sig själv med hjälp av spänningsbalans, gravitation och av en anpassning till underlaget (som en rekyl).
Skulderbladen kommer utan ansträngning i en elliptisk rörelse. När rörelsen hittat en rytmisk regelbundenhet anpassar de sig själv som en motvikt till benens rörelse.

Ashi 脚 – benen
I och med att vi har funnit vår lodlinje genom kroppen, sker det en avspänning i höfterna. Det ben som är fritt och rör sig från den bakre positionen framåt utför en mycket ekonomisk pendelrörelse. I själva verket får vi en helhetsförnimmelse av att de båda benen svänger fram och tillbaka under oss som två pendlar.
Benen bidrar inte med någon särskild egen ansträngning vare sig för att nå ner till marken framför kroppen eller för att trycka den ifrån sig bakom kroppen. De följer den lodräta axeln som glider fram i rummet och den pendlar snarare under än framför eller bakom den.

Observera att knäna inte vid något ögonblick är översträckta. Till och med i sträckningsfaserna behåller de en lätt fjädring, som ger dem deras säkerhet.
En konsekvens av denna frigörelse är intrycket att de båda benen bildar ett integrerat system när man går. Gåendet följer inte längre en rytm i två faser: höger-vänster, höger-vänster. Det lokomotoriska systemet (förflyttning genom rörelse) tycks förena de båda benen till ett enda hjul som snurrar fram under oss. Våra ben rullar åt oss.

Ashi 足 – Fötterna
Om man kan säga att de båda benen är en integrerad koordination som fungerar som ett enda hjul under oss, så kan fötterna liknas vid däcket som omger hjulet. Fötternas komplexa leder med sina skyddande trampdynor av muskler och senor leder till den jämförelsen. Trampdynorna dämpar och tar upp den stöt som fötterna utsätts för när vi går.
Foten tar först i marken med hälen. Genom en reflexmekanism plattas foten ut mot marken, rullar mot det som hjulet på en vagn och lämnar marken med stortåspetsen. Det hela fungerar som ett system av hävstångsarmar som successivt viks upp samtidigt som man går.

Foten är inte ett kraftorgan utan ett känselorgan. När man går är benets viktigaste muskulära motorer belägna på höfternas nivå. Med hjälp av låren och underbenen överför de sina impulser ända till fötterna som modifierar kontakten med marken.
Om kroppsaxeln är lodrät och om benens hjul rullar reflexmässigt blir gången ljudlös. Det är också ett säkert sätt att få en bekräftelse på om man hittat den optimala koordinationen. Man hör inget ljud och känner inga stötar i hälen när foten når marken.

Hatsumi.går med hund

Genom att gå övar vi vår taijutsu. Genom att gå och lyssna av inåt blir även mer medvetna av de mekanismer som är nödvändiga för budo. WHO rekommenderar en daglig dos på 10 00 steg om dagen. Det är något att sträva efter, eftersom det går att jämföra med Hatsumi senseis rekommendation om 1-2 timmars promenad varje dag. Det är ett förslag som han själv följer än idag vid 85 års ålder.

TOTEKIJUTSU

Etiketter

, ,

Hatsumi.shuriken.2

Togakure ryu ninja kallade kast med allehanda vapen för Totekijutsu 投擲術 – ”kast metoder” –  men kallades även förr för Ryusen no jutsu 瀏潜の術 – ”dolda strömlinje metoder”. Dessa kastmetoder fanns omnämnda i Ryusen no maki, som är en skrift som innehöll hemliga läror om shuriken, ninjutsu, kusarigama mm.  Det man kastar är småbladiga vapen som kallas vanligen för shuriken 手裏剣 (”klinga man håller i handen”)men andra namn förekommer också.

När man kommer till insikt om totekijutsu, kan man använda allt i sin omgivning.

I vår Totekijutsu inkluderas

  • Tsubute/Kurume
  • Shurikenjutsu/Senban nage
  • Bo-shurikenjutsu/Uchibari
  • Uchine
  • Metsubushi

Inkluderat här är även Shokenjutsu, då man använder shuriken som förstärkningsvapen för slag, grepp och kast.

Tsubute är alla former av kastobjekt som man kan plocka upp från naturen, medan man med kurume brukar referera till valnötter som är fyllda med bly.

Shurikenjutsu är den urgamla japanska konsten att dolt kasta småbladiga kastvapen, och går tillbaka mer än ett halvt årtusende, och utövades av Japans samurajer och shinobi. Under Edo-perioden (1603-1868), förbjöd Tokugawa shogunatet bruket av shurikenjutsu av någon annan än shogun och hans familj. Men trots detta dekret, var Edo eran faktiskt storhetstid för shurikenjutsu, med många skolor (ryu) som la det till sina hiden (hemliga) läror. Dessa läror har bara delgivits de högsta initierade och fördes strikt vidare endast muntligen (kuden). Togakure ryu har en speciell form av shuriken som kallas för ”senban” – vass metall

Bo-shurikenjutsu är kast av kastspikar, som även kallades för uchibari. Hemligheten bakom framgångar med kast av detta vapen är beskrivet med tre former av kuden (muntlig kunskapsöverföring, dvs en form av hemlighet)

  • Jinchu no kurai
  • Tenmon no kurai
  • Chimon no kurai

 

I gamla bokrullar vi kan hitta referenser till dessa läror och i vissa fall, skisser av shuriken som användes. Men, de var absoluta hemligheter och vidarebefordras endast muntligen från mästare till elev, att upprätthålla högsta möjliga nivå av sekretess. Av denna anledning har de flesta av dessa klassiker försvunnit. Faktum är att av de cirka 50 stilar som en gång fanns, bara ett fåtal kvar helt intakta idag, förda över generationer via en obruten linje.

I vår dojo tränar vi enligt Togakure ryu, Koto ryu och Kukishin ryu traditionerna. Dessutom tränar vi en muntligt överförd tradition som kallas för ”hishi-gane” – kast av mynt med en speciell teknik.

Kukishin ryu kenjutsu – bakgrund

Etiketter

,

På 600-talet fanns en shinto präst med namnet Kuninazu no Mahito vid Kashima Jingu (som finns där än idag), och som fick insikt från helgedomens skyddsande Takemikazuchi no Mikoto om hur han skulle kunna omvandla svärdstekniker från en religiös ceremoni (harai tachi) för andlig rening till stridstekniker för krigare.

hatsumi.svärd.fält

Dessa svärdstekniker kom att kallas för Kashima no Tachi och lärdes ut till sju andra shinto präster. Dessa sju utvecklade sedan i sin tur var och en sin egna skola och dessa kom att kallas under ett gemensamt namn för Kanto Shichi ryu 関東七流, ”Kanto regionens sju skolor”.

På 1100-talet utbildades åtta buddist munkar på Kurama berget i en av dessa skolor av en shugenja som kallades Hogen Kiichi 法眼鬼一. Var och en av dessa åtta munkar skapade var sin svärdsskola och dessa kom att gemensamt kallas för Kyo Hachi ryu 京八流, ”Huvudstadens åtta skolor”.

Svärdsteknikerna inom Kukishin ryu härstammar från denne Hogen via en eller alla de åtta skolorna, det vet vi inte idag. Dessa tekniker kallas för Biken no Ho 秘剣之法 som betyder ”hemliga principer för svärd”.

Inom Kukishin ryu används Handachi 半太刀, en form av katana, som är 3 sun (~9 cm) längre än en standard katana av idag. Dessutom används kodachi och jutte. Enligt Takamatsu sensei kallas detta på en avancerad nivå också för Juppo Sessho no jutsu 十 法 折 衝 之 術.

Om toate no jutsu

Etiketter

, , , ,

Ur Takamatsu senseis självbiografi

Toate no jutsu är en metod för att besegra en fiende över avstånd. Det finns hemliga dokument och böcker som förklarar detta, men de är mycket svåra att begripa. Det finns tre ”kiai” som kan användas för detta;

– ”A” – som bryter motståndarens avsikt
– ”KA” – som bryter motståndarens teknik
– ”EI” – som bryter kroppsrörelse

Hursomhelst, det viktigaste är att ha essensen av det sanna hjärtat [seishin] i sig. Inom stridskonst finns det ingen anledning att fokusera enbart på seger eller förlust vid strid. Men att inte fullt ge sig hän i striden är inte heller sann stridskonst – det är endast simpelt våldsbruk och en sådan utövare har inte seishin och är bara brutal.

Takamatsu.itteki jime

Nuförtiden finns det en sport som judo, som koncentrerar sig på nöjet att kämpa och bygga upp kroppen. De vill endast vinna och på grund av det böjer höfterna när de kämpar, istället för att ha en upprätt hållning i jämvikt.
När jag betraktar denna sport och eftersom den har sitt ursprung inom stridskonsten, känner jag skam och den ger mig rysningar.

En äkta krigare segrar genom att använda naturliga rörelser av högsta inre kvalité (taijutsu 體術) och om man rör sig och förflyttar sig enligt detta autentiska koncept kommer man att alltid segra helt säkert.

Att bemästra överlevnadsinstinkten

Etiketter

, , , ,

ninja-mumin

Ninja Mumin

Det är ingen konst att vara modig
om man inte är rädd
Tove Jansson

När vi upplever hot reagerar vi med rädsla. Rädsla är en grundkänsla, en av de mest centrala och kraftfulla av alla känslor. Vi människor besitter sex stycken grundkänslor:

  • kärlek,
  • sorg,
  • ilska,
  • glädje,
  • sexualitet
  • rädsla

Alla friska människor kan känna rädsla, de som inte gör det saknar förutsättningar för överlevnad. Ett upplevt hot äventyrar vår överlevnad och existens. Rädsla är ett sätt för kroppen att förutse och undvika fara i form av smärta, våld och död. Det är känslan av rädsla som försätter kroppen i alarmberedskap.

Rädsla är en instinktiv känsloreaktion. Denna reaktion styrs av det primitiva alarmsystemet, som fungerar utan medveten och rationell kontroll. Det primitiva alarmsystemet utvecklades för att se till att människan överlever i en värld fylld av faror. Det har sitt säte i det limbiska systemet, som består av utvecklingsmässigt sett av människans äldsta delar – vår ”reptilhjärna”.
Det limbiska systemet gör att vi genom lukter, syn, hörsel och andra sinnesintryck kan påminnas om känslomässiga minnen, både behagliga som obehagliga. Speciellt luktsinnet har extra stark påverkan på känslominnena. Dessa känslominnen kan vara fysiskt oerhört starka och verkliga.
Exempelvis kan människor som lider av posttraumatiskt stressyndrom (vilket är starka ångestsymptom orsakade av djupa trauman som ligger långt utanför våra vardagliga upplevelser, t.ex. krigshandlingar, tortyr, våld, våldtäkter eller sexuella övergrepp) vid olika sinnesintryck i detalj återuppleva traumat. Krigsveteraner ifrån Vietnam har bevittnat hur de utsatts för fyrverkerismällar kombinerat med svavellukt och då:”känt lukten och fuktigheten av djungel, upplevt hur kroppen skakat av skräck och hur adrenalinet rusat igenom kroppen redo att fly eller döda”.
Allting utspelas åratal efter det att händelsen i verkligheten ägt rum.

All information som strömmar ifrån våra sinnen passerar genom vårt primitiva alarmsystem. Detta primitiva alarmsystem övervakar och reagerar kontinuerligt på allt vi upplever. Systemet står även i nära förbindelse med hjärnbarken och främre pannloben som utgör den moderna högt utvecklade delen av hjärnan.

Reptilhjärna, treenig

Hjärnans tre nivåer

Upplevelsen av rädsla kan beskrivas som ett obehagligt varsel, att något hemskt kommer att drabba oss, eller att en fara eller katastrof är överhängande. Vi kan känna oss maktlösa samtidigt som en rad automatiska fysiologiska förändringar äger rum.
Våra sinnen stärks och vår uppmärksamhet fokuseras på händelser i vår omgivning. Ibland kan det kännas som om hela situationen är overklig. En upplevelse är att betrakta allting utifrån. Våra muskler spänns – speciellt i benen – och pulsen stiger för att tillgodose musklerna med blod. Hjärtat dunkar i bröstkorgen och ansiktet bleknar eftersom blodet omdirigeras till mer behövande delar av kroppen. Munnen blir torr och öppnar sig för att snabbt kunna ljuda. Vårt matsmältningssystem drar ihop sig i förberedelse på flykt vilket skapar starka kväljande känslor i magen eller till och med tömning av tarm och blåsa. Det blir även svårt att röra sig vilket troligtvis tjänar flera syften.
Vi tvingas koncentrera oss på möjliga sätt att undkomma. Vår varseblivning skärps vilket orsakas av en ögonblicklig ström av signalämnen till hjärnan. Ögonen spärras upp och pupillerna vidgas för att ta in mesta möjliga information.
Vi ser detaljer i vår omgivning som vi med skärpa kan minnas i flera år, eller till och med resten av livet. Luftstrupen känns sammansnörd och det blir svårt att andas. Kallsvetten bryter fram vilket beror på att vi svettas med sammandragna blodkärl i huden, istället för med utvidgade kärl som vid normal svettning. Vi känner darrningar och skakningar i kroppen.
De fysiologiska symptomen är en följd av det autonoma nervsystemets aktivering.
Handlingarna är inriktade på att bryta sig loss från platsen för faran. En andra strategi är att gå till attack mot det hotfulla objektet. Vi kan också känna total handlingsförlamning, en strategi som syftar till att i angriparens ögon verka vara död och därmed ointressant.

Rädslan är den instinkt som vi förlitar oss på i en akut nödsituation. Det är den känslan som vi måste lära oss att bemästra med vår ninjutsu. Det är den känslan vi måste kunna lystra till vid sakki testet och vid all den träning som följer efter det!

Sensu dori – bakgrund

Etiketter

, , ,

1-tessen-1

Tessen

Tekniker med korta batonger (tanbo) och solfjädrar av metall (tessen) kallas i Kukishin ryu dakentaijutsu densho för  Sensu Dori (kontroll med solfjäder), och omfattar våra tekniker med korta pinnar som t ex tessen, tanbo, naeshi, jutte, hachiwari och många andra handhållna korta förstärkningsvapen.

Tanken med dessa vapen är att slå hårt med de mot kroppens svaga punkter (kyusho) för att mjuka upp motståndaren innan man låser upp denne. Eftersom motståndaren oftast var beväpnad med svärd, var det flesta teknikerna designade för sådana situationer där man skulle förhindra denne att dra sitt svärd. Man slog plötsligt till mot tsuka-te (handen som drar svärdet), armbågen eller nacken med ett paralyserande slag.

När man slår mot kyusho kan man använda tessens båda ända och mitten delen. Vissa tessen kunde till och med ha vässade ändar för att penetrera djupare. Man kan hålla vapnen i jun mochi eller gyaku mochi, dvs slå med den delen som är närmast tummen (jun) eller den som är närmast lillfingret, sk omvänt grepp (gyaku).

Man kan använda dessa vapen för både uchi waza (slag tekniker), kansetsu waza (ledlåsningar) eller shime waza (åtstramningar), men kunde också användas som metsubushi (synförgörare) med en speciell kastteknik.

Ashirau 足らう

Etiketter

,

Det finns fem grundsmaker; sött, surt, salt, bittert och umami. Vad är umami kan man ju undra? Det är den smak som finns i tillagat kött och svampar. Det finns inget ord för umami på svenska, så därför används den japanska termen för detta.

Vår taijutsu lider av samma problem, d.v.s. av fattigdomen på korrekta svenska termer som beskriver de begrepp som vi använder oss av.

Kruxet för oss är också att vissa av våra termer är gemensamma för andra japanska kamparter och –sporter, men där begreppsinnehållet är annorlunda. Jag har skrivit om kihon tidigare, men samma gäller för annat som t ex kamae, ken, gyaku etc. Hatsumi sensei är dessutom expert på att använda det japanska språkets begreppsrikedom, vilket är förvirrande för oss utlänningar, men som även är förvirrande för japaner. Han skriver t ex om ganseki nage 岩石投 när han vänder sig till nybörjare och om ganseki nage 巌石投 när pratar med mer erfarna utövare. Innehållet i dessa två tekniker är helt olika, men till yta och form kan man inte skilja åt dem.

ashirau

Ashirau är ett annat exempel. Normal skrivs ashirau あしらう med enbart hiragana tecken, men Hatsumi sensei har bytt ut tecken för ashi, så att hans term ashirau足らう får även med kanji tecknet för fot足. I boken ”Japan’s cultural code words” definieras ashirau あしらう som ”the diplomatic brush-off”, d.v.s. en form av artigt avfärdande. Den refererar även till ordet ”ashi arau” – att tvätta fötterna – omfattar då den upplevelsen man har när någon annan tvättar ens fötter, d.v.s. det är svårt att vara aggressiv mot en sådan person.

Allt detta ingår även i Hatsumi senseis begrepp ashirau足らう, men med tillägget att man ”foterar” motståndaren, i motsats till att man ”hanterar” denne. Alla rörelser som syftar till att ”ta hand om” motståndaren, skall tolkas till att vi ”tar fot om” motståndaren, och att man gör det på ett låg-affektivt sätt.

I en serie av video filmer kallade Hatsumi sensei vår taijutsu för ”the art of distance” och då frågar man sig hur lång är den distansen? Svaret från Hatsumi sensei är då ”zero”, eftersom när vi ”tar fot om motståndaren” är vi djupt inne på motståndarens territorium och agerar så nära denne att han/hon inte kan försvara sig överhuvudtaget alls. Vi mäter inte distans med längdenheter, utan enbart i tidsenheter.

Slutkontentan för detta resonemang är att ashirau, tillsammans andra nyckelrörelser, bildar den absoluta grunden för taijutsu. Det går inte att lära sig budo taijutsu/ninpo taijutsu/ninjutsu om man inte har fysisk insikt om vad dessa begrepp innebär i vardag och strid.