Om nytänkande inom koryu bujutsu

Etiketter

, , ,

Fritt översatt ur boken ”Ninjutsu kyuden; taijutsu” av Masaaki Hatsumi.
Detta är inledningen till avsnittet om Gyokko ryu kosshijutsu och dessa kata Koku

ninjutsu kyuden.taijutsu

Koryu kata har ursprungligen många olika aspekter med flera element, och vi ska borra in oss i en av dessa kata [Koku] för att få en glimt av kreativitet och uppfinningsrikedom som är inbäddat i den. Idag finns väldigt få kobudo-ka som förstår sig på sådant här, och många kata liknar därför endast vagt ursprunget, det är tyvärr väldigt vanligt. Ursprungligen kunde den första kata’n innehålla oräkneliga element men tyvärr har kunskapen om detta försvunnit idag. Den verkliga kunskapen finns ute dock än idag (inte i en bok) men hur mycket du kan plocka upp kan ingen veta.

 

Nu är det lite privat, men författaren har själv många gånger frågat sig ”hur stark kan man bli av att utöva koryu bujutsu”. Det är en fråga som inte är så lätt att besvara, svaret kan också ibland vara otillfredsställande och för dagens människor kan det låta som kritik. För att bli kompetent i koryu som är genomsyrad av ursprunglig kreativitet krävs det en avsevärd mängd träning. Den som bara vill bli stark, utan att bry sig om kreativitet etc, bör välja kampsport (kakutogi 格闘技) före bujutsu. Det är för att talang för detta handlar om att inte sluta. En eller två personer med talang kan inte påverka den stora massan. Det är en välsignelse om man har en god shidosha. För att överkomma en sådan situation behöver man söka upp en sådan lärare som Hatsumi shihan, som kan applicera tekniker helt fritt och kreativt.

Traditionell scenkonst som kabuki har också en bakgrund av kreativitet. Detta betyder också att man måste se på nutidshistorien medan den pågår. Hatsumi shihans mål med bujutsu är att den ska vara levande och aktiv. Hatsumi shihans tekniker är gränsöverskridande. Genom att levandegöra historia är kabuki fortfarande aktuell och får massiv stöd av publiken genom att göra så.
Självkritik är något som leder till verklig medvetenhet. Kultur och klassiker som bara följer det skrivna ordet utvecklas aldrig, svagheter i det skrivna ska leda till kreativitet. Eftersom ordet kultur [jap. bunka 文化 – består av tecken för konst, litteratur 文 och förändring 化] är tvetydigt så leder det till sönderdelning och därför brukar analys av ett sådant ord bara leda till regression. För dagens situation skulle det vara omöjligt att bryta ner allt i detaljer.

Jag är glad över att för att kunna införa nytänkande inom bujutsu.

Annonser

Suigetsu

Ur Shinkage ryu densho…

yagyu01

Inom stridskonst, finns det tröskel där du kan antingen bli träffad eller inte bli träffad.
Denna distanströskel kallas för ”suigetsu” [水月] (vatten (som reflekterar) månen). Bortom suigetsu är man säker.

  • Bortom suigetsu kan du observera motståndaren och störa honom därifrån
  • Du stiger in i suigetsu, men tar initiativet från distansen bortom suigetsu
  • Om både du och din motståndare är i suigetsu, men motståndaren väntar på ditt initiativ, är den en god taktik att attackera honom snabbt, oberoende hur svårt det än kan vara.

Dessa tre är lärorna om suigetsu. Efter att ha bemästrat dessa skall du öva på sinnestillståndet för muto (utan-svärd), endast då är svärd och korta svärd möjliga att hantera. Sedan skall du öva med andra typer av vapen med muto känslan.

Det finns många tekniker och svärds former, men det finns bara tre taktiker för seger när motståndaren hugger mot dig.
Dessa tre är allt och det finns inga alternativ.

Gikan ryu – bakgrund

Etiketter

,

Koppojutsu, hichojutsu, senban nagejutsu

Grundaren av Gikan ryu 義鑑流骨法術anses vara Uryu Gikanbo och denna skola härstammar från yeiroku perioden (1558–1570). Han omskrivs som expert på koppojutsu (benbrytning), hichojutsu (hopptekniker) och senban nage jutsu (kast av småbladiga handvapen), som också är grundelementen för Gikan ryu.

Han i sin tur hade varit elev till Akimoto Kawachi (äka Kanai Moriyoshi), som i sin tur hade gått i lära hos Sougyokan Ritsushi (13:e Soke för Gyokko ryu och 3:e Soke för Koto ryu). Akimoto är den som förmodligen sammanställde lärorna i Gikan ryu, men av okänd anledning anses inte vara grundaren.
Dock så nämns en Akimoto Taro Yoshide som andre Soke för Gikan ryu i Bugei Ryuha Daijiten och det är ju möjligt att dessa två Akimoto i verkligheten är en och samma person.

TRNT.s266.Akimoto.Takamatsu.Hatsumi.1

Akimoto Fumio till vänster, tillsammans med Takamatsu sensei och en ung Hatsumi sensei

Takamatsu gjorde först sin vän Akimoto Fumio till Soke för Gikan ryu efter sig själv, men vid dennes bortgång 1962 fick Hatsumi sensei ärva huvudmannaskapet.

Gyokushin ryu – bakgrund

Etiketter

,

Koppojutsu, nawa nagejutsu, teppanjutsu

Namnet på denna tradition är Gyokushin Ryu 玉心流. Namnet är skrivet med tecken som betyder ”sfäriskt hjärta/sinne.” Skolan baseras på tanken om att en boll rullar fritt, oavsett vilken sida den trycks på så rullar den iväg.

Gyokushin Ryu lärdes ut i Kishu och Takada provinserna. Detta hände på 1600-talet och det var då det kom i kontakt med Togakure Ryu och Toda familjen. Dess Taijutsu är likt Gikan ryu som kommer till uttryck genom användningen av sutemi nage – sk offerkast.

Nawa nage.torite baai.färg

Specialiteter för denna skola var kusarifundo, ninjutsu, koppojutsu, jutaijutsu, kenjutsu, teppanjutsu och battojutsu.
Hatsumi sensei skriver i sin bok ”Hiden ninja submission” att den innehöll en form av kosshijutsu och grundades av Sasaki Oriemon Akiyaru. Essensen i denna tradition går att finna i hur man använde dess olika vapen. Gyokushin ryu är mest känd för sin användning av nawa nagejutsu, ett sätt att snara med rep.

Gyokko ryu – bakgrund

Etiketter

,

Gyokko ryu är den äldsta stridskonsttraditionen av Bujinkans nio ryu-ha, och bildar sannolikt grunden för dem alla. Den fick sitt namn och systematiserades på 1500-talet men har funnits som familjetradition (kaden) i alla fall ända sedan 1100-talet.
Vissa källor säger till och med att den är ursprunget till all japansk stridskonst.

Vi vet att det finns direkta kopplingar till Koto ryu, Togakure ryu, Shinden Fudo ryu, Gikan ryu och Gyokoshin ryu.
Namnet Gyokko översätts vanligen till ”tiger med juveler” men kan även tolkas som ”sfärisk tiger”. Begreppet juvel, som även används inom mikkyo buddismen, betecknar en inneboende förmåga eller något som vi alla har och äger, men kanske inte är medvetna om det.

Kärnelement till denna ryu-ha härstammar från Kina och kom till Japan vid tiden för Tang dynastins kollaps (907 eKr). Man spekulerar i att metoden utvecklades av en kvinna eller av en liten man, eftersom de sfäriska rörelseprinciperna verkar tyda på det. Det finns dessutom historiska texter som säger att det fanns i Chan hovet (Tang dynastins huvudstad) en kvinna som var känd för sitt kunnande i stridskonst.

När Tang dynastin föll, är det ett historiskt faktum att många hovmän flydde till Japan.

Den dokumenterat formelle grundaren av Gyokko ryu Kosshijutsu var Toda Sankyo Isshinsai (1530-talet), men det går att härleda traditionen ända tillbaka till Hogen perioden (1156–1159 eKr), till den förste historiske personen i den muntliga traditionen, Tozawa Hakuunsai. Namnet Hakuunsai indikerar även en koppling till Hakuun ryu ninjutsu. Med hänsyn taget till att det är muntlig tradition, vågar man kanske påstå att Gyokko ryu är den äldsta stridskonsttraditionen i Japan.

Vi känner till att Toda Sankyo Isshinsai mottog traditionen under namnet Gyokko ryu Shitojutsu från Sakagami Taro Kunishige under Tenmon perioden (1532–1550 eKr).

Det var Toda Sankyo Isshinsai som sedan ur Gyokko ryu Shitojutsu skapade Gyokko ryu Kosshijutsu och Koto ryu Koppojutsu.

Historiska dokument, både sådana som är kopplade till Bujinkans nio skolor och som inte är det, visar på att Kosshijutsu är grunden till de flesta stridskonsterna av japanskt ursprung. Prefixet kosshi översätt normalt till ”fingerben” men kan även tolkas som ”ryggrad”, med övertolkningen ”stridskonsternas ryggrad”.

I den japanska encyklopedin över alla stridskonster – Bugei Ryuha Daijiten – sätts Gyokko ryu i koppling med metoderna ”kosshijutsu, shitojutsu och ninpo”.

Toda Sankyo Isshinsai undervisade i både Gyokko ryu och Koto ryu och lämnade över dessa till Momochi Sandayu som även var huvudman för Iga ryu ninjutsu och tillsammans med Hanzo Hattori en av historiens mest berömda ninja.

Därav orsaken till varför Togakure ryu ninjutsu, som är en avknoppning från Iga ryu ninjutsu, använder sig av taijutsu från både Gyokko ryu och Koto ryu.

brdjt-gyokko-ryu-kakute-kakushi

Kakute – knogjärn och Kakushi – tagg-ring

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kosshijutsu översätts också som “metod för att slå ned fiender med fingerben”. Träningen innehåller intensiva slag med fingrar, tår, knogar och andra delar av kroppen, men med vapen som knogjärn, tagg-ringar, stavar och svärd. Gyokko ryu använder sig delvis av kraftfulla blockeringar med knogar mot inkommande lemmars kyusho punkter, med syftet att förgöra muskler och leder, och av genomdrivande utfall och sönder rivande grepp med fingrar och tår om och mot kroppens mjukdelar. Man stampar med hälen och råbrottas med grepp om småleder och kroppens ömma punkter.

Trots sin våldsamhet, är grundprincipen för kraftutnyttjande i Gyokko ryu att inte använda mer kraft än vad varje enskild situation kräver och omfattar därför även rörelser som smälter samman med motståndarens rörelser. En grundregel är ”situationen avgör metoden”.

Kukishinden ryu sojutsu – bakgrund

Etiketter

, ,

Kikuchi Takeshige var en militärledare för sin klan och stod i Nitta Yoshisadas tjänst med sin armé om 1000 män. Vid slaget om Mizunomi Toge no Kassen, mötte Kikuchis armé av 3000 man under ledning av Ashikaga Tadayoshi, en yngre bror till Ashikaga Takeuji som nyligen hade intagit Kamakura och utropade sig själv till Dai-shogun, utan tillstånd från kejsaren Godaigo.

Kikuchi och hans män var inte vid det tillfället utrustade med långa slagfältsvapen, som t ex odachi och naginata och därför beordrade han sina män att fästa sina tanto på ändan till 6 fot långa bambu stavar. Han dolde i sig i skogen med sina män i bakhåll och besegrade Ashikagas här och jagade dem på flykt. Det var en taktik som inte hade setts tidigare.

Efter denna slag blev användningen av lansar (yari 槍) mer vanligt och ledde till utvecklingen av flera stridskonst traditioner och tekniker. Lansar med spetsar i form av en tanto kom att kallas efter det här för ”Kikuchi Senbon Yari” – Kikuchis tusen lansar.

En senare ättling till honom, Kikuchi Takemitsu, studerade Kukishin Tenshin Hyoho under Ouchi Minbu Yoshikande Shihan och grundade en separat gren av Kukishinden ryu som förmedlades endast inom Kikuchi familjen.
Man tror att det var från denna gren av Kukishin ryu som sojutsu kom till vår Kukishinden ryu Happo Biken någon gång under Shohei perioden (1346-1370) till den andre Soke Izumo no Koshiro Terunobu. Densho fördes vidare via den 27:e Soke, Takamatsu Toshitsugu till den 28:e Soke Hatsumi Masaaki.

Kukishinden ryu Yari är ursprungligen 272 cm lång (9 shaku). Skaftets diameter ska vara ungefär 30 mm (1 sun).

Hatsumi.yari.2

Violentization

Etiketter

, ,

Våldsbrott är en process. En angripare, oberoende av motiv, går igenom en serie av beslut innan de kan agera med våld. De måste hitta en lämplig plats, de måste välja ut ett offer, värdera dem osv. Men innan de kan befinna sig i en sådan situation måste de gå igenom en annan process: de måste känna sig bekväma med idén om att använda våld.

Kriminologen Lonnie Athens kallar det för ”Process of Violentization” (1992). På samma sätt som de kriminella måste acceptera användning av våld så måste vi också göra det för att kunna skydda oss. Om angriparen är bättre förberedd än vi på att använda våld är det mer sannolikt att han kommer att lyckas med sitt angrepp. Det är kanske inte politiskt korrekt att beskriva självförsvar som våld, men i verkligheten är självförsvar bara en juridisk term som lika väl skulle kunna ersättas med ”befogat våld”. Det gagnar oss att föreställa oss våldsincidenter för vad de är: personer som använder våld mot varandra för olika syfte (för mig som är den som skyddar sig är syftet både moralisk och juridiskt).

freedom from fear

Om vi ser på den Violentization-process som gärningsmannen går igenom, för att kunna bli bekväm med att använda våld mot andra människor, så kan vi bättre förbereda oss på att använda våld och likväl se vilka hinder man måste ta sig över för att kunna göra det. Att lära sig att bli våldsam och använda våld är inte lätt för en fredlig medelklass individ men för att lyckas med att skydda oss kan vi inte komma in på en lägre nivå än angriparen. Enligt Athens består Violentization av fyra steg.

Det första steget består av att individen upplever och förstår rädslan för våld genom att bli kuvad av det. Den andra steget är ett beslut att använda våld när man blir hotad eller attackerad. Det tredje steg är att använda våld för första gången och det är inte ett lätt steg att ta även om många tror det. Athens forskning visade att från ett beslut till att använda våld inkluderar det att ta sig förbi många emotionella hinder och då var det ändå förhärdade kriminella personer som han intervjuade i sin forskning, som var helt på det klara med vilka påföljder deras handlingar kunde resultera i.

En förlängning av hans resonemang är att det är en sak att träna kampsport och en helt annan sak att implementera den kunskapen i en akut nödsituation. Det är en sak att sparra med eller utan handskar och en helt annan sak att slå någon med knogarna, förmodligen i ett rum fullt med folk som ser på. Dessutom visar forskning framtagen av US Air force att det krävs 3–5 skarpa situationer som en tillvänjning innan man klarar av att skydda sig effektivt i en skarp situation. Detta gäller stridspiloter, Navy Seals likväl som vanliga kampsportare.

Det fjärde steget i Athens process består av att kunna använda våld utan föregående provokation. Enligt Athens är det inte fattigdom och genetiskt arv som orsakar våldsamt beteende, utan det är en social process som alla kriminella går igenom och något som vi måste kopiera till vår metod på ett kontrollerat sätt. Athens modell visar att den kriminelle kommer till en insikt om att lagar och samhälle inte kan skydda dem från att själva bli offer och på samma sätt måste vi därför förstå att i det ögonblick vi blir angripna kommer vare sig lagar eller samhälle att skydda oss, men att vi måste agera inom dess ramverk. Det räcker inte att säga att vi måste använda våld för att försvara/skydda oss själva, inte heller räcker det med aggressivitets träning för att uppnå hög puls och adrenalinnivå. Vi måste likt en forntida samuraj visualisera över vår egen dödlighet och på allvar fundera över vår förmåga att använda våld.

Keiko 稽古

Etiketter

, ,

Vanligtvis översätts det japanska ordet keiko till träning eller övning på svenska. Detta ger dock inte hela ”känslan” av ordet eftersom det japanska perspektivet är lite annorlunda. Keiko är inte bara träning och övning.

Andra japanska ord för träning och övning är:

  • renshu 練習
  • kunren 訓練
  • shuren 修練
  • tanren 鍛錬
  • torēninguトレーニング
  • ekusasaizu エクササイズ

Begreppet keiko har en djupare innebörd än termerna ovan och något lämpligt begrepp saknas på svenska. Keiko består inte av bara simpla repetitionsövningar. Inom traditionell budo är keiko inte likt militär träning eller liknande. Den ursprungliga etymologiska bakgrunden för ordet keiko 稽古 är;
kei 稽: tänka, begrunda
ko 古: gammal, forntida

Det vill säga keiko kan tolkas t ex som ”att begrunda våra förfäders visdom”. Viktiga beståndsdelar i keiko är ”insikt”, ”observation”, ”intelligens” och ”nyfikenhet” för att kunna inse visdomen i våra förfäders metoder. Svett, mjölksyra, namn på tekniker, träningslokal etc är inte nödvändiga beståndsdelar delar i keiko.

grepp TAKAMATSU

Rörelseanalys

Etiketter

Vi pratar om taijutsu som rörelsekvalité, men det svåraste som finns är att analysera denna kvalité. Rudolf Laban (1879 – 1958) var en dans- och rörelseteoretiker som beskrev rörelsens betydelse och i detta skapade han en rörelseanalys där han beskrev rörelsens olika delar och som även går att använda för vår taijutsu [体術].

Han identifierade åtta tydliga rörelsestilar, så kallade ”effort shapes”, som också kan appliceras på taijutsu. Laban utvecklade en mängd teorier om mänskliga rörelser, varav hans arbete med just effort shapes är det mest användbara för alla budoka. Analysen kan dels användas för att studera rörelser, och dels som utgångspunkt för att skapa rörelser. Labans rörelseanalys bedömer hur varje rörelse placerar sig inom kategorierna flow, rum, tyngd och tid (tabell 1). Varje kategori kan då delas upp i motsatser:

  • Flow: öppen vs sluten
  • Rum: direkt vs indirekt
  • Tyngd: lätt vs tung
  • Tid: ihållande vs plötslig
LMA.tabell 1

Tabell 1

Rörelsen kan därefter definieras som en av åtta rörelsestilar, kallade ”effort shapes”. De skapades av Laban utifrån analyser av människor, men kan även appliceras på djur och objekt. De åtta är enligt tabell 2.

LMA.tabel 2

Tabell 2 Varje effort shape med sin tillhörande kategorisering men där vi bytt ut Labans termer mot de vi använder inom Bujinkan.

Labans effort shapes utgår från de fyra kategorierna och varje kategori består av en skala med två motpoler. Hur rörelsen placerar sig på de fyra skalorna avgör vilken effort shape den tillhör. Laban menade att all rörelse kan kategoriseras utifrån de fyra skalorna. En rörelse kan därför alltid vara öppen eller sluten, tung eller lätt, direkt eller indirekt och ihållande eller plötslig. Rörelser kan också placera sig mellan dessa motpoler och utgöra ett mellanting. Det är då observatörens uppgift att avgöra vilken motpol som rörelsen ligger närmast.

Koryu bakgrund

Etiketter

,

En av de största myterna om den klassiska japanska kamparten, att de så kallade gamla ryu (koryu) arterna enbart handlade närkamp. Många tror att ryu var en plats för utbildning av unga krigare, som förberedelse för att gå i krig genom utövning av enskild strid.

De militära högskolorna, de så kallade heiho eller heijutsu ryu, var ställen där fotsoldater skulle träna för strid i formationer, och var även ställen där man skulle träna unga officerare i att utbilda sina rekryter. Under den tid då olika ryuha utvecklades under Sengoku perioden (1467 – 1603) uppstod det ibland att krigare kämpade i envig framför sina egna trupper, men i motsats till tidigare perioder, kritiserades överlevaren av sina egna befäl för att agera på ett omilitäriskt sätt och för att vara en krigsromantiker.

Fotsoldater förde strid i stora formationer, så de behövde träna mycket för att samverka och för att vara som mest effektiva i dessa stora formationer. Till exempel skulle en grupp ashigaru (fotsoldater) stå i en flod upp midjan i vatten med ett spjut. De skulle bara stå där och bara göra suburi, dvs de skulle slå mot vattenytan med spjutet om och om igen. Det var styrketräning. Det tränade i tillsammans och som med många andra militära övningar var tanken att mekanisera det mänskliga sinnet så att alla fungerade som ett kollektiv i motsats till individuellt beslutsfattande.

Man ville i det här fallet att fotsoldaternas beteende mekaniserades, men en intelligent befälhavare ville även att hans äldre officerare på en viss nivå även var kreativa och anpassningsbara. Utifrån detta krav började flera ryu utvecklas på ett organiskt sätt.
För det första utvecklades de till viss del på grund av en fascination till individuell kamp och hur man kunde vara framgångsrik i det, och för det andra att skapa den slags krigare som kunde föra befäl över andra andra. Det var en slags socialiseringsprocess för krigarklassen. De flesta soldater i Japan var inte medlemmar av bushi- eller samuraj-klassen. De var bönder. Det vill säga, de var från andra samhällsklasser som sedan rekryterades till armén och togs ut på slagfältet. Men allt detta tog slut i samband med den stora freden som inföll 1603. Behovet av fotsoldater försvann och därmed med behövdes inte heller officerare som skulle leda dem.

Det resulterade i att helt nya ryu växte fram. De flesta av de vi kallar för koryu utvecklades inte under krigstid, utan under Tokugawa periodens fred, en period av totalitär fred. Staten hade ett maktmonopol. Det fanns inget behov längre av studier av de slags taktiska överväganden som man finner på ett slagfält, så det blev mindre intressant att studera hur man för strid i rustning, hur tar på sig en rustning eller något liknande. Samurajens roll förändrades för att kunna bli den härskande klassen. De ingick i en ordningsmakt med poliser och väktare, men de blev också de nya byråkraterna. Det var i princip samurajer som utförde folkräkning, beskattning, arkivering och all administration runtomkring detta.

Som ett resultat skapades en ideologi, bunbu ryodo 文武両道, som i grunden betyder ”pennan och svärdet tillsammans”. Tanken är att den sanna krigaren också skulle vara en kulturell person. Det låter väldigt vackert, men den bakomliggande tanken från Tokugawa ledningen var: ”låt oss kanalisera den energin som potentiellt kan starta en revolution och göra den till en lojal byråkrat istället”. En slags medelålders kontorsråtta hade bildats som hade ett svärd istället för att bära en slips. De flesta av dessa samurajer brukade aldrig använda svärd, den behövdes ju inte längre.

Många ryu under Togukawa perioden blev mer och mer ritualiserade, formaliserade och förlorade sin brutalitet och praktikalitet med grova kanter, men intressant att notera var att allt fler tekniker skapades i och med att man inte längre behövde oroa sig för att behöva dra ut i strid. Eftersom man hade mer ledig tid kunde man bli lite mer kreativ. Detta resulterade i några sofistikerade koncept och metoder, och skapandet av några berömda skolor, men allt var inte positivt. Alltför mycket raffinemang ledde till förlust av praktiskt nytta, något vi kan se än idag i modern kampsport också.

Samma sak hände med koryu vid den tiden. Människor började komplicera det hela, men det fanns en annan anledning till utarbetandet. Dessa ryu öppnades nu även för icke-bushi. Faktum är att i det som nu är Saitama Prefekturen på 1700-talet där det fanns 50 ryu, så drevs 45 ryu av icke-bushi. Vanligt folk tjänade mer och mer pengar, för när handeln i Japan växte fanns det nu en grupp av människor som blev rika genom handel och fastighetsaffärer. Några av de så kallade bönderna blev faktiskt väldigt rika, och gick med i en ryu med samma syfte som moderna nyrika som går med i Rotary eller Lions. De byggde nätverk och samlade på socialt kapital. Naturligtvis påverkade det även hur verksamheten i en ryu praktiserades med mera.

Även de professionella krigarna, bushi-klassen, anslöt sig till dessa nya ryu för att kunna öka sina inkomster. För varje menkyo (certifikat i en kampart) de kunde presentera för sin länsherre kunde de får sin årslön höjd. Det var det enda sättet för dem att bevisa sin duglighet och värde nu när man inte längre kunde visa sitt mod på slagfältet. Det resulterade i även att varje ryu började skapa fler tekniker och på det sättet kunna sälja fler certifikat. För det var via menkyo och makimono försäljning varje ryu finansierade sin verksamhet, en affärsmodell som lever än idag i många organisationer.

Några ryu blev även politiska maktfaktorer. Den främsta bland dem är svärdskolan Yagyu Shinkage ryu, där de inte bara lärde Shogun att använda svärdet, de var även rådgivare till honom i verksamhetsfrågor och många strategiska teorier (heiho) användes nu även som politisk teori om hur man styr och leder landet. I viss mån kan man säga att en ryu sällan var politiskt oberoende. Under Meiji-perioden (1868 – 1912) utvecklades en del ryu till fullfjädrade politiska partier, och några blev till och med högerextrema ultranationalister (googla gärna på Genyosha och Kokuryukai). Meiji är början på den moderna perioden.

Från 1800-talet, om inte tidigare, började olika ryu att överlappa varandra, till och med smälta samman, genom tävlingar och sammankomster. När det gäller kenjutsu utvecklades den med fäktning med bambusvärd och kroppsskydd och i fallet med jujutsu kom man överens om reglerade tävlingar – först som dojo-utmaningar, och sedan alltmer större samverkan mellan olika relaterade dojo. Detta var dock inte slutet för kata-träningen, vilket fortfarande var nödvändigt. Drillövningar är absolut nödvändiga för effektivitet i alla kampsystem. Om du inte repeterar en motåtgärd så att den blir pseudo-instinktiv, kommer du att tappa all din skicklighet så snart din kropp får drabbas av ett adrenalinpåslag.

Ett av problemen med ren freestyle träning (randori) är att du aldrig utvecklar rörelsekvalité. Till exempel i skytte måste du ha en hållning och struktur där allt är ordentligt stabilt, vapnet riktas korrekt, dina ögon är fokuserade ordentligt över sikten mot målet etc. Om du inte har drillat det här oändligt många gånger kommer det inte att kunna ske när adrenalinpåslaget kommer i händelse av en akut nödsituation, så det är det verkliga värdet av kata (koreograferade övningsformer i par), ett system av övningar där varje rörelse logiskt leder till nästa rörelse. De riktigt bra ryu hade ett slags övergripande rörelsekvalité där varje teknik ledde till en annan på ett helt sömlöst sätt. Det var inte bara en samling coola tekniker sammansatta till ett kompendium för graderingar.
Men allt kan också bli ritualiserat och sterilt, att bara öva kata kunde leda till detta och därför började många testa sina färdigheter i tävlingar som i sin tur ledde till det som idag är kendo och judo. Det var början till att hitta ett sätt att testa sina färdigheter i en minimalt eller okontrollerad miljö som inte nödvändigtvis slutade med skada eller död.

Samurai.två svärd

De allra flesta av Bujinkans ryu var aldrig inblandade i den allmänna kvalitetsförlusten eftersom de förvaltades i Toda familjen som även under Togukawa perioden var inbladade i praktiskt underrättelsearbete. Två av skolorna kom in i Bujinkan via andra vägar, men som rensades rena från trams av Takamatsu sensei innan de fördes vidare till Hatsumi sensei.