Koppo och biomekanik

Etiketter

Biomekanik är den vetenskap som tillämpar lagar om mekanik och fysik för människors prestationer och undersöker de inre och yttre krafter som verkar på den mänskliga kroppen och effekterna som produceras av dessa krafter.

Det är en mångsidig tvärvetenskapligt område, med delar från zoologi, botanik, fysisk antropologi, ortopedi, bioteknik och beteendevetenskap. Den allmänna roll Biomekanik har är att förstå de mekaniska orsakssambanden som definierar våra rörelser.

Den enkla principen är att muskler blir trötta, men att skelett inte blir det, och det är orsaken till att vi bör utveckla en teknik som bygger på maximal användning av vår benstomme och den minsta möjliga användning av våra muskler. Denna princip kallar vi för koppo (som i koppojutsu).

Den mänskliga kroppen är en samling av hävstänger med skelettet som basen för dessa, där musklerna tillhandahåller den styrka och kontroll av skelettet som krävs för att uppnå en färdighet för strid och vardag.

Biomekanisk effektivitet

Maximal effektivitet av användningen av vår skelettstruktur och muskler erhålls när krafterna är så mycket som möjligt i linje med skelettbenen och rakt genom lederna. Detta minimerar den mängd av muskelkraft krävs vid arbete.

biomekanik1

Emellertid är det inte möjligt att alltid uppnå detta helt perfekt. Inte desto mindre är små vinklar mellan benen och kraftlinjen något som minimerar användningen av muskler minskar onödig användning av styrka.

Kontroll av rörelsen är beroende av att vi använder den minsta möjliga muskelkraft som krävs för att röra en kroppsdel.

biomekanik2

Om kraftlinjen inte går igenom leden måste vi använda muskler och styrka för att kontrollera leden.

Vid tillfällen då vi måste använda musklerna bör dessa endast användas till hälften sammandragna.

Till exempel; om vi använder överarmen och lyfter ett objekt så måste vi använda biceps-muskeln och den är starkast vid mitten av muskelsammandragningen medan den är som svagast när den är maximalt sammandragen.

Sammanfattning

Rörelsesekvenserna måste vara ekonomiska, systematiska och repeterbara. Detta kräver att rörelsen måste vara systematisk, då varje åtgärd (slag, grepp, spark osv) hållas under strikt kontroll för att säkerställa att den görs korrekt.

Det måste vara en smidig och flödande process, en planerad fysisk förflyttning till följd av en teknik som rörelsemål.

Spänning, både fysiskt och psykiskt, är vår största fiende – vi måste lära oss att slappna av under hela rörelse processen. Viktigast av allt är att inte använda muskler som inte behövs.

Övergång av vatten under Edo perioden

Etiketter

,

Under Edo-perioden fanns det flera sätt att ta sig över floder som saknade broar. Japan är ett land som genomkorsas av floder och strida strömmar som under översvämningar, på grund av regn etc, kunde vara svåra att ta sig över. Därför fanns det personer slog mynt av att hjälpa andra att ta sig över vatten och en del av den kunskapen är bevarad i gamla suijutsu skolor.

  1. Övergång per båt (fune 舟) var det vanligaste sättet.
  2. Guidad vadning. En guide kunde bära eller stödja en person vid övergång eller bära dennes resväska etc
  3. De kunde transporteras över på en bärstol ställd på en flotte som man kallade rendai 輦台. Detta sätt att ta sig över en flod kallades även för ”fotfärja” (kachi watashi 徒歩渡し)
  4. Man kunde ställa flera båtar eller flottar i rad som kunderna sedan kunde gå på för att ta sig över. Som en flytbrygga.
  5. Man kunde transporteras över en flod på hästrygg

 

Fune båt1

Fune

Kachi watashi.fotfärja1

Kachi watashi med rendai, övergång med häst och guidad övergång till fots

Ninja no Hachimon 忍者の八問 – de åtta portarna

Etiketter

, ,

Torii

Vid mitten av 90-talet ökade antalet utövande som klarade Bujinkans godan-test och då uppstod frågan ”hur går vi vidare, vad ska man träna på nu?”. Under 1995 års Taikai i Stratford UK svarade Hatsumi sensei enligt nedan.

Min lärare Takamatsu Toshitsugu beskrev ninjutsu för mig enligt följande;
– Ninjans Hachimon är den bästa formen av studier för en ninja. Jag har studerat detta i över 70 år och är därför övertygad om detta. Det sägs att ninja kände till alla former av stridskonster. Var och en av dem behövde de behärskas minst på en grundläggande nivå av en ninja i tiden och därför studerade  de Ninja no Hachimon:

  • Kiaijutsu 気合術
    [röstteknik och fokusering av inre energi]
  • Karate Koppo Taijutsu 唐手骨法體術
    [effektiva nyckelrörelser för närkamp]
  • Shinobi kenpo 忍剣法
    [stealth fighting med svärd]
  • Hisojutsu 秘槍術
    [det hemliga spjutet]
  • Shurikenjutsu 手裏剣術
    [hantering av småbladiga vapen]
  • Kajutsu 火術
    [tekniker med eld i alla dess former]
  • Yugei 遊芸
    [förställande prestationer]
  • Kyomon 教門
    [generell kunskap för tiden]

Enligt Hatsumi sensei skulle en ninja i tillblivelse började med att lära sig Hachimon, men detta ska senare omvandlas så att mer vikt placeras mer på Happo Hiken.


Mycket av ovan låter sig lätt tolkas som rent tekniska färdigheter med vapen men det är bara en chimär.

Shinobi aruki – att smyga som en ninja

Etiketter

,

av Masaaki Hatsumi

(ursprungligen en artikel i Ninja Magazine, december 1985)

Fotarbete är viktigt inom alla kamparter, inklusive ninjutsu, därför vill jag här ta upp det och bakgrunden till specifika tekniker.

Alla ogillar kyla, även ninja, så även under sommaren hade ninja på sig tabi för att hålla fötterna varma. Fötterna är viktiga för att kroppen ska bibehålla sin hälsa. Inom österländsk medicin kallas det för zukansokunetsu 頭寒足熱 – ”håll huvudet kallt och fötterna varma”. Detta är viktigt för att kunna ha god hälsa likväl som för att bota sjukdomar. Personligen har jag alltid tabi’s, oberoende hur varmt det än är.

För att öka förmåga och kraft masserade ninja sina fötter genom att greppa om de tre innersta tårna och rotera dem. Även kunoichi övade detta för att försäkra sig om god hälsa. Det är särskilt nyttigt för levern, bukspottkörteln och hela tarmsystemet. En del av metoden består av att massera fotsulorna för att upprätthålla blodtrycket och balansera nervsystemet.

Ninja tränar också fötterna genom att gå på bönor spridda på golvet. Detta hjälper till att massera tryckpunkterna och stärka fotsulorna. Mer avancerad ninja lär sig att gå på tetsubishi utan att skada sig. Detta uppnås inte för att fötterna är hårda, utan för att ninja har lärt sig att gå med perfekt balans och lätthet, och kan fördela sin vikt så att han knappt berör de vassa spetsarna.

Gång är utmärkt träning som man kan göra överallt och när som helst. När jag går med mina tre hundar varje dag, går jag snabbt i tre timmar och tar då korta, snabba steg. Det är en bra träning, för på gatan stöter vi ibland på en katt eller något annat som hetsar upp hundarna. Men eftersom jag alltid går korrekt är jag också alltid i balans och dras aldrig med för fort eller snubblar på kopplet.

För två år sedan [1983] höll jag ett seminarium i Dayton, Ohio. Många amerikanska elever jag träffade där tycktes gå mer som ”Frankensteins monster” än som bugeisha. De fann det extremt svårt att träna de korta, snabba stegen. Många av dem gick för snabbt, så jag förklarade för dem att i Japan anses foten vara det ”andra hjärtat” och att ha ett starkt hjärta betyder att man har ett starkt sinne. Så att gå på korrekt sätt utvecklar även sinnet. Att gå är viktigt här i livet. Även klassiska japanska Noh skådespel betonar detta.

När man behärska den här tekniken går att, när man ”går som en ninja”, känns det som om fötterna aldrig vidrör jorden. Det är som om ninjan går i luften. Faktum är att en av mina elever, efter att ha observerat en lektion, sade: ”Sensei, dina fötter vid rör ju inte marken. Du verkar flyta i luften”. En annan elev, en yrkessoldat vars land var i krig, berättade för mig att träning av benen (i hans land) var väsentligt, att även i Japan tog han alltid trapporna, han tog aldrig hissen. När jag hörde det visste jag att han var en bra krigare.

Gång är den mest grundläggande kroppsrörelsen inom budo. Så när du lär dig budo, måste du vara medveten om hur du går hela tiden. Träna alltid med aspekten av korrekt taijutsu när du går. Det täpper igen öppningarna och minskar chansen att någon lyckas med att överfalla dig. Jag känner en professionell skytt som alltid har handskar på sig. Det är den här typen av tänkande som är viktigt för alla kamparter: Man bör alltid träna, och alltid ta hand om sig själv. Träning är något man gör ständigt och dagligen, precis som att gå är en vardaglig aktivitet.

Att gå sidlänges (yoko aruki 横歩き) är en ninja teknik som består av att man sänker sin tyngdpunkt och korsar benen vid gång. Man rör även armarna som i en dans för att hålla balansen. När man går med vapen måste man anpassa sig till omgivningarna och sin relation till den. Det är viktigt att öva yoko aruki i olika slags omgivningar. Med svärd, särskilt på natten, kan man dra ut den ur baljan och använda den som känselspröt för att känna vad som finns framför en.

noguchi.shizumi aruki

Shizumi aruki (沈み歩き) är att gå i låg position och är särskilt användbar i trånga utrymmen. På en smal gång t ex är en låg position bättre eftersom det gör dig mindre synlig för en eventuell angripare. En annan låg sidlänges gångmetod är uzura gakure [vaktelns gömsle – vakteln springer hellre iväg och gömmer sig än flyger iväg när den blir skrämd]. Mokuton handlar då om att gömma sig i träd, soton om att gömma sig i gräs och sekiton att gömma sig bland stenar och klippor.

Alla dessa metoder bygger på att man bemästrar grundläggande den gångarten. Vare sig en ninja går ensam eller i grupp, kan de förflytta sig utan upptäckt om alla går korrekt. En uppenbar fördel med att gå i grupp, om ni t ex är tre stycken ninja, är att ni har sex ögon, sex öron och tre näsor för att observera omgivningarna. Var och en av dessa är riktad i olika riktningar så att ett stort område kan övervakas.

Shotenjutsu1

Shyoten no jutsu (昇天の術 – uppstigandets metod) är ett sätt för ninja att öva gång uppför plank i olika vinklar, då lutningen kan ökas upp till så mycket som 80–85° för att bemästra konsten att klättra och förflytta sig bland träden i skogen. Träningen kan så småningom omfatta att springa uppför trädstammar med 90° lutning. Efter att ha nått toppen övar ninja på att landa och rulla upp i ursprungsposition. Ofta när man har svärd kan både svärdet och baljan användas för att hålla balansen.

Yoko aruki kan också användas för att upp i träden förflytta sig från en gren till en annan. I Koto ryu (som inkluderar yoko aruki och andra förflyttningsmetoder) kan en ninja enkelt förflytta sig baklänges med blicken framåt genom att ta korsande steg.  Detta är särskilt användbart när man ska undvika en motståndares attack och positionerar sig själv för en motattack.

Jiyu kata.free running

Ninja no kobashiri (忍者の小走り) innebär att man springer med små steg, med kroppen lutandes framåt. På natten, i skog och bland berg kan du se himlen mellan träden. Detta är din väg. Du måste också vara försiktig när du är nära vattnet eller något som kan ge en reflektion, så att du inte upptäckas. Månsken kan vara både en fiende och en vän.

Japansk budo är inte bara offensivt orienterad, utan är även mycket defensiv. Japaner är i grunden jordbrukande människor och vår budo har utvecklats utifrån den bakgrunden. Jag hoppas att dessa beskrivningar av grundläggande fotarbete och ninjans kroppsrörelser och tekniker har varit till hjälp för dig. Man börjar att bygga nedifrån och upp. Det är viktigt att ha bra fötter på marken.

 

 

Kukishin Ryu Bojutsu – bakgrund

Etiketter

,

Ursprunget till Kukishin Ryū Bōjutsu 九鬼流棒術 såsom vi utövar den kan hittas bland de stridskonster som utövades under Tang dynastin i Kina. En del av dessa färdigheter och metoder kom till Japan med Otomo Furumaro. Någon gång under Choho perioden (999-1004) blev metoden reformerad av Nawa Shinzaburo Motonaga och han blev Ryuso (grundare) för Chōsui Ryū 澄水流. Denna ryu-ha bytte namn, när den 3:e Soke Ōkuni Kihei Kitosumi ärvde överhögheten, till Kishin Chōsui Ryū 馗神澄水流.

På Kurama berget fanns en Shingon-präst med namnet Yakushimaru Kurando Takamasa, som hade studerat både Kishin Chosui ryu och Shinden Fujiwara Musō Ryū 神傳藤原無双流. Under sommaren 1336 deltog Yakushimaru på kejsaren Godaigos sida vid ett slag på Ikoma berget och när han under striden bröt bladet på sin naginata var han tvungen att strida vidare med bara skaftet.  Det var en livsavgörande erfarenhet och han utvecklade tekniker med långstav – bō 棒 – och införlivade dessa i sin Kishin Chosui ryu. Senare grundade han Chosui Kukishin ryu som kort därefter döptes om till Kukishinden Tenshin Hyoho och som idag är känd som Kukamishin ryu.

År 1349 grundade Izumo no Kanja Yoshiteru Kukishin ryu Happo Bikenjutsu efter att ha studerat  Chosui Kishin ryu. Bojutsu teknikerna blev nedtecknade i en bokrulle som benämndes Kangi no maki.

Den 27:e Soke för Kukishin ryu Happo Biken – Takamatsu Toshitsugu strukturerade om dessa kata till det som vi känner till idag som bojutsu, och lämnade överhögheten vidare till Hatsumi Masaaki, som därmed är den 28:e Soke för denna tradition. Takamatsu sensei tog det vi kallar för Keiko Sabaki gata från Kukishin ryu och Shoden-, Chuden- och Okuden gata från Kishin ryu. De tre sista kan även hittas bland dokument som definierar Amatsu Tatara Kukishin ryu bojutsu, och det första finns inkluderat i både Takagi ryu bojutsu och Kukamishin ryu bojutsu.

Kukishin ryu bojutsu har flera olika typer av stridsstavar. De två vanligaste är maru-bo (rundstav) och hakkaku-bo (oktagonal stav). Dessa två kunde också ha förstärkningar av metall runt ändarna. De två andra är donryu-bo 呑竜棒 (draksväljaren) och nyoi-bo 如意棒 (kräkla, mer ordagrant ”en god idé”). De två sista stavarna kräver en ytterst god taijutsu för hantering.

Numera har man standardiserat stavens längd till 6 shaku (6 fot, d.v.s. 182 cm), men förr i tiden skulle en stridsstav vara 1 fot (33 cm) längre än vad man själv var, men kunde även vara längre. Tjockleken på staven brukar vara 1 sun (3 cm), men även det kunde variera.

Nyuibo  如意棒

Hatsumi med nyoibo

Tillverkad av trä och 2 m lång, inlindad i läder och täckt med metall dubbar. Användes på slagfält för att slå ned krigare i rustning och hålla de på avstånd. Ett slag kunde krossa en man.  Kunde även användas som sköld mot pilar, svärdshugg och andra vapen. Ett långt rep kunde fästas i smala ändan för att vara behjälplig för tekniker, som t ex kast.

Bo no kagi 棒の鉤

kama.bo

Stav med krok i ena ändan som kunde användas till att kroka i kläder eller rustning på avstånd. Kroken kunde även användas som spets för slag och svep från sidan.

Kuki Gyoja bo  九鬼行者棒 – nio demoners pilgrims stav

Donryu bojutsu.1

Detta är ett vapen som även kallades Donryu bo 呑龍棒 – draksväljaren. Fyra metall spetsar är fästade vid ena ändan och infästningen är förstärkt med metall band som i sig har dubbar. Insidan är ihåligt och döljer en fyra fot lång kedja med vikt och som kan snärtas ut vid behov. Den andra ändan av staven är förstärkt med nio dubbade metall spikar och en metall spets.

Tetsubo 鉄棒 – järnstav

tetsubo

Samma som Kanabo 金棒 – metallstav. Kunde väga upp emot 5-6 kg.

Shakubo 錫棒  – vandringsstav

Hatsumi.shakujo

Denna stav hade en stor ring med nio mindre ringar fastsatta i den. Toppen av ringen hade en spets, likt en spik. Ringarna och spetsen av tillverkade i metall. Spiken kunde användas för stötar och slag mot fienden, likt en kort spjut.

Termer i Koto ryu 虎倒流

Etiketter

, ,

Det som är dokumenterat om innehållet i Koto ryu består av tre densho (häften) och fyra makimono (bokrullar). Innehållet är inte offentliggjort för allmänheten, men vi vet att den innehåller kunskapsöverföring om stora svärd som bars på ryggen (nodachi 野太刀), om spjut (yari 槍), om hillebarder (naginata 薙刀), kedjevapen (kusarifundo 鎖分銅), om hur man drar och bemöter med svärd (iai 居合), om metallplattor som kastvapen och för närstrid (teppan 鉄盤), om eda koppo (枝骨法) och många andra ting.

Namnet på Koto ryu kom inte till användning förrän mitten av 1500-talet, även om traditionens rötter sträcker sig flera hundra år längre bakåt i tiden. Ett vanligt sätt att namnge skolan på den tiden var att ta dess innersta essens eller dess mest avancerade idé som namn. T ex har Takenouchi ryu, en välkänd stridskonsttradition i Japan och vars namn kan översättas till ”insidan av bambu”, fått sitt namn av det faktum att bambu är smidigt just på grund av den är ihålig. Nen ryu – idéns/avsiktens tradition – har fått sitt namn eftersom den går ut på att kontrollera och genomskåda fiendens avsikter och därmed undvika dennes attacker. Koto ryu brukar översättas till ”tigerdräparens tradition” där tiger var ett kodord för lömska fiender, men eftersom denna skola ingick i ninja krigarnas tradition hade den även en dold tolkning som endast förklarades för de invigda. Genom att byta ut tecknen i namnet till ”ko to ryu 虎と竜” kan man översätta det till ”tiger och drake” som har samma symbolvärde som ”yin och yang”, dvs att med mjukhet besegrar man det hårda och vice versa.

koto-2

Koto ryu är huvudsakligen känd idag för sin koppojutsu (tekniker baserade på ”ben/skelett lära) men i dess densho omnämns även kosshijutsu (tekniker med fingerben) och dakentaijutsu (slag mot kroppens veka punkter). Andra gamla namn som användes innan koppojutsu var ”goho 強法” – hård lära, men även ”tode唐手” har förekommit (tecken för tode kan även uttalas som karate och betyder ungefär ”Tang kinesisk hand” (Tang är en dynasti i Kina som varade mellan 618–907). Grundkonceptet för denna tradition var att använda skelettet för att leverera kraft vid slag och sparkar, och kunskap om vilka delar av fiendens skelett man skulle attackera. Eftersom en del av målen var svåråtkomliga, ingick en metod för hur man dynamiskt omformar näven beroende vart man slog.

Teknikerna och metoderna var inget som uppfanns omgående. Den första generationen kanske kunde använda sig av ett koncept som hade hjälpt dem att överleva i strid och den andra generationen tog över den kunskapen, utvecklade den sedan och lämnade över den till den tredje generationen osv. De metoder som inte fungerade dog ut med dess uppfinnare. Hatsumi sensei är idag den 18:de generationens överhuvud (Soke) för Koto ryu. Utvecklingen av dessa gamla skolor går inte att jämföra med moderna metoder som ofta är pappersprodukter av en enda person, med simpla tekniker nedtecknade i ett graderingskompendium. De gamla traditionerna är inte rigida och det är Hatsumi senseis ansvar att utveckla Koto ryu för överlämning till kommande generationer.

Namngivningen av tekniker och metoder, dvs det vi kallar för ”kata” följer samma principer som benämningen av traditionen. Hela det japanska samhället och dess kultur är genomsyrat av kata, som översätts till form eller mönster. Shi-kata är ett viktigt begrepp i japanskan, det betyder ”hur man gör saker och ting”, med fokus på form och genomförande. Man pratar om yomi-kata (att läsa), tabe-kata (att äta), kaki-kata (att skriva), iki-kata (att tänka) och dussintals andra kata som influerar beteende i Japan. Så kata är väldigt vanligt i Japan och finns därför inkluderat som parövningar i alla gamla japanska stridskonster (kobujutsu), till skillnad mot många moderna arter där man utför en kata ensam. Kata användes för att man saknade något annat sätt att beskriva den kunskap man ville överföra till nästa generation. För det handlar inte om rigida och mekaniska rörelser. Det handlar om en inre förståelse för hur nyckelrörelser uppstår, appliceras och kopplas ihop med nästa nyckelrörelse. Så keri kata (att sparka), tsuki kata (att ramma) och uke kata (att bemöta) är inte simpla tekniker för spark, slag eller blockering. Det finns ett djup i detta som inte kan förklaras i text.

Dokkodo 獨行道

Etiketter

,

Dokkodo.original

År 1645 förberedde sig Musashi Miyamoto för sin död genom att ge bort alla sina ägodelar, inklusive sina kunskaper. En vecka innan han dog gav han bort texten med namnet Dokkodo, –  ”Att gå ensam på vägen” – till eleven Terao Magonojo. Den bestod av följande 21 punkter:

  1. Acceptera allt precis som det är.
  2. Sök inte nöjen för dess egen skull.
  3. Hänge dig inte under några omständigheter för en enskild känsla.
  4. Tänk lättsamt om dig själv och djupt om världen.
  5. Frigör dig från begär under hela ditt liv.
  6. Agera alltid så att du inte behöver ångra dina gärningar.
  7. Var aldrig avundsjuk.
  8. Låt dig inte uppfyllas av sorg på grund av döden.
  9. Ilska och gnäll är olämpligt beteende.
  10. Låt dig inte styras av känslan av lust eller förälskelse.
  11. Ha inga preferenser.
  12. Var likgiltig med var du övernattar.
  13. Låt dig inte förföras av god mat.
  14. Håll inte fast vid ägodelar som du inte längre behöver.
  15. Undvik vidskepelser.
  16. Samla inte på vapen eller öva med vapen utöver vad som är användbart.
  17. Var inte rädd för att vägen leder döden.
  18. Samla inte på ting eller egendomar för din ålderdom.
  19. Respektera Buddha och gudarna men räkna inte med deras hjälp.
  20. Du kan överge din kropp, men inte ditt namn.
  21. Avvik aldrig från stridens väg.

Hoko 歩行 – att gå

Etiketter

,

Genom sin förmåga att stå upprätt intar människan en position mellan himmel och jord. När vi tar det första steget, är vi inte längre bundna vid en och samma plats. Världen öppnar sig framför oss: ett fält att upptäcka och ett fält att förändra. Världen blir en sfär vars centrum finns överallt och periferin ingenstans. Vart vi än tar vägen upplever vi världen som en sfär, vars centrum är vi själva.
Från och med våra första vacklande steg som barn, krävs det flera år av mognad för att vi skall uppnå optimal förmåga att gå. Vårt sätt att gå speglar den mänskliga kroppens universella lagar i lika hög grad som de karaktäristiska personlighetsdragen, som gör att man känner igen en person på gången bland hundra andra.

Koshi 腰 – Höfterna
Höfterna är det gyro som styr resten av kroppens rörelsekedjor och som måste passera igenom här. Vi kan känna hur den lodräta kroppsaxeln befriar benen och höfterna, och tillåter kroppens hållningsreflexer att hålla oss upprätta. På liknande sätt ger bröstkorgens och halsen balans frihet åt axlarna. Man skall inte försöka utföra gångrörelsen utan låta den ske av sig själv med hjälp av spänningsbalans, gravitation och av en anpassning till underlaget (som en rekyl).
Skulderbladen kommer utan ansträngning i en elliptisk rörelse. När rörelsen hittat en rytmisk regelbundenhet anpassar de sig själv som en motvikt till benens rörelse.

Ashi 脚 – benen
I och med att vi har funnit vår lodlinje genom kroppen, sker det en avspänning i höfterna. Det ben som är fritt och rör sig från den bakre positionen framåt utför en mycket ekonomisk pendelrörelse. I själva verket får vi en helhetsförnimmelse av att de båda benen svänger fram och tillbaka under oss som två pendlar.
Benen bidrar inte med någon särskild egen ansträngning vare sig för att nå ner till marken framför kroppen eller för att trycka den ifrån sig bakom kroppen. De följer den lodräta axeln som glider fram i rummet och den pendlar snarare under än framför eller bakom den.

Observera att knäna inte vid något ögonblick är översträckta. Till och med i sträckningsfaserna behåller de en lätt fjädring, som ger dem deras säkerhet.
En konsekvens av denna frigörelse är intrycket att de båda benen bildar ett integrerat system när man går. Gåendet följer inte längre en rytm i två faser: höger-vänster, höger-vänster. Det lokomotoriska systemet (förflyttning genom rörelse) tycks förena de båda benen till ett enda hjul som snurrar fram under oss. Våra ben rullar åt oss.

Ashi 足 – Fötterna
Om man kan säga att de båda benen är en integrerad koordination som fungerar som ett enda hjul under oss, så kan fötterna liknas vid däcket som omger hjulet. Fötternas komplexa leder med sina skyddande trampdynor av muskler och senor leder till den jämförelsen. Trampdynorna dämpar och tar upp den stöt som fötterna utsätts för när vi går.
Foten tar först i marken med hälen. Genom en reflexmekanism plattas foten ut mot marken, rullar mot det som hjulet på en vagn och lämnar marken med stortåspetsen. Det hela fungerar som ett system av hävstångsarmar som successivt viks upp samtidigt som man går.

Foten är inte ett kraftorgan utan ett känselorgan. När man går är benets viktigaste muskulära motorer belägna på höfternas nivå. Med hjälp av låren och underbenen överför de sina impulser ända till fötterna som modifierar kontakten med marken.
Om kroppsaxeln är lodrät och om benens hjul rullar reflexmässigt blir gången ljudlös. Det är också ett säkert sätt att få en bekräftelse på om man hittat den optimala koordinationen. Man hör inget ljud och känner inga stötar i hälen när foten når marken.

Hatsumi.går med hund

Genom att gå övar vi vår taijutsu. Genom att gå och lyssna av inåt blir även mer medvetna av de mekanismer som är nödvändiga för budo. WHO rekommenderar en daglig dos på 10 00 steg om dagen. Det är något att sträva efter, eftersom det går att jämföra med Hatsumi senseis rekommendation om 1-2 timmars promenad varje dag. Det är ett förslag som han själv följer än idag vid 85 års ålder.

TOTEKIJUTSU

Etiketter

, ,

Hatsumi.shuriken.2

Togakure ryu ninja kallade kast med allehanda vapen för Totekijutsu 投擲術 – ”kast metoder” –  men kallades även förr för Ryusen no jutsu 瀏潜の術 – ”dolda strömlinje metoder”. Dessa kastmetoder fanns omnämnda i Ryusen no maki, som är en skrift som innehöll hemliga läror om shuriken, ninjutsu, kusarigama mm.  Det man kastar är småbladiga vapen som kallas vanligen för shuriken 手裏剣 (”klinga man håller i handen”)men andra namn förekommer också.

När man kommer till insikt om totekijutsu, kan man använda allt i sin omgivning.

I vår Totekijutsu inkluderas

  • Tsubute/Kurume
  • Shurikenjutsu/Senban nage
  • Bo-shurikenjutsu/Uchibari
  • Uchine
  • Metsubushi

Inkluderat här är även Shokenjutsu, då man använder shuriken som förstärkningsvapen för slag, grepp och kast.

Tsubute är alla former av kastobjekt som man kan plocka upp från naturen, medan man med kurume brukar referera till valnötter som är fyllda med bly.

Shurikenjutsu är den urgamla japanska konsten att dolt kasta småbladiga kastvapen, och går tillbaka mer än ett halvt årtusende, och utövades av Japans samurajer och shinobi. Under Edo-perioden (1603-1868), förbjöd Tokugawa shogunatet bruket av shurikenjutsu av någon annan än shogun och hans familj. Men trots detta dekret, var Edo eran faktiskt storhetstid för shurikenjutsu, med många skolor (ryu) som la det till sina hiden (hemliga) läror. Dessa läror har bara delgivits de högsta initierade och fördes strikt vidare endast muntligen (kuden). Togakure ryu har en speciell form av shuriken som kallas för ”senban” – vass metall

Bo-shurikenjutsu är kast av kastspikar, som även kallades för uchibari. Hemligheten bakom framgångar med kast av detta vapen är beskrivet med tre former av kuden (muntlig kunskapsöverföring, dvs en form av hemlighet)

  • Jinchu no kurai
  • Tenmon no kurai
  • Chimon no kurai

 

I gamla bokrullar vi kan hitta referenser till dessa läror och i vissa fall, skisser av shuriken som användes. Men, de var absoluta hemligheter och vidarebefordras endast muntligen från mästare till elev, att upprätthålla högsta möjliga nivå av sekretess. Av denna anledning har de flesta av dessa klassiker försvunnit. Faktum är att av de cirka 50 stilar som en gång fanns, bara ett fåtal kvar helt intakta idag, förda över generationer via en obruten linje.

I vår dojo tränar vi enligt Togakure ryu, Koto ryu och Kukishin ryu traditionerna. Dessutom tränar vi en muntligt överförd tradition som kallas för ”hishi-gane” – kast av mynt med en speciell teknik.

Kukishin ryu kenjutsu – bakgrund

Etiketter

,

På 600-talet fanns en shinto präst med namnet Kuninazu no Mahito vid Kashima Jingu (som finns där än idag), och som fick insikt från helgedomens skyddsande Takemikazuchi no Mikoto om hur han skulle kunna omvandla svärdstekniker från en religiös ceremoni (harai tachi) för andlig rening till stridstekniker för krigare.

hatsumi.svärd.fält

Dessa svärdstekniker kom att kallas för Kashima no Tachi och lärdes ut till sju andra shinto präster. Dessa sju utvecklade sedan i sin tur var och en sin egna skola och dessa kom att kallas under ett gemensamt namn för Kanto Shichi ryu 関東七流, ”Kanto regionens sju skolor”.

På 1100-talet utbildades åtta buddist munkar på Kurama berget i en av dessa skolor av en shugenja som kallades Hogen Kiichi 法眼鬼一. Var och en av dessa åtta munkar skapade var sin svärdsskola och dessa kom att gemensamt kallas för Kyo Hachi ryu 京八流, ”Huvudstadens åtta skolor”.

Svärdsteknikerna inom Kukishin ryu härstammar från denne Hogen via en eller alla de åtta skolorna, det vet vi inte idag. Dessa tekniker kallas för Biken no Ho 秘剣之法 som betyder ”hemliga principer för svärd”.

Inom Kukishin ryu används Handachi 半太刀, en form av katana, som är 3 sun (~9 cm) längre än en standard katana av idag. Dessutom används kodachi och jutte. Enligt Takamatsu sensei kallas detta på en avancerad nivå också för Juppo Sessho no jutsu 十 法 折 衝 之 術.