Bodyskills – Taijutsu 体術

Människan har som biologisk varelse utvecklats under årmiljoner. Vi bär med oss gener som är miljarder år gamla. Den mänskliga kroppen är utvecklad för ett liv bland trädkronorna sedan mer än tjugo miljoner år. Som jägare-samlare är vår organism under mer än fem miljoner år utvecklad för att livnära sig på en rikt varierad kost av naturliga födoämnen, framför allt kött av vilt, fisk, skaldjur, rotfrukter, frukter, nötter, bär, rötter och larver och andra småkryp. Först de senaste sextusen åren har odlade växter och tamdjur efter hand ersatt mycket av denna rikt sammansatta föda, och i dominerande omfattning egentligen endast bara de senaste tusen åren.

Eftersom det tar mycket längre tid än några få årtusenden för evolutionen att genetiskt svara på och anpassa sig till så omfattande förändringar står det klart, att vi biologiskt sätt är jägare-samlare, och att vi alltså är skapade för att överleva på just denna naturliga föda. Ändå består den kost de flesta av oss äter till över nittio procent av produkter som aldrig tillhört våra förfäders mathållning, framför allt animaliska, mättade fetter från mjölk, smör, ost, choklad eller grädde; spannmål som bröd eller gröt; liksom socker, godis och alkohol.

Människan och hennes förfäders benstomme och muskulatur är likaledes under tjugo miljoner år anpassade för ett mycket rörligt och aktivt liv – ursprungligen som klättrare i träden, senare upprättgående. Vi är faktiskt långt ifrån färdigutvecklade för en upprätt gång – i kombination med svag muskulatur, en av orsakerna till många ryggbesvär, men framför allt är det vår oftast stillasittande livsstil med monotona rörelsemönster som orsaken till de flesta av våra vanligaste åkommor: ryggont, tennisarmbåge och nacksmärtor. Aktiv träning av ledsystemet (vi kallar det junan undo) skulle kunna eliminera mycket av dessa problem.

För tiotusen år sedan kunde de flesta av våra förfäder göra det som idag endast akrobater, klippklättrare eller elitgymnaster klarar av. Men ännu har inte evolutionen hunnit degenerera människokroppen – i princip kan varje människa som föds frisk tränas till samma fysiska styrka och kroppsfärdigheter (eng: bodyskills, jap: taijutsu) som vi alla ursprungligen hade för att kunna överleva och få mat för dagen.

Det finns hos de flesta människor en medveten eller omedveten uppfattning om att vi skulle på något vis vara färdigutvecklade – att evolutionen skulle vara avslutad vad avser arten Homo Sapiens. Inget kan vara mer felaktigt. Många kanske dessutom tror att de normer och uppfattningar vi har är bestående – eller att vi skulle vara fysiologiskt, mentalt, religiöst och socialt överlägsna våra förfäder.
Vi har under resans gång tappat många av de färdigheter och förmågor som var självklara för våra forntida släktingar, och som bidrog till att de kunde överleva och utvecklas till moderna människor och skapa livskraftiga samhällen.
Att rabbla upp multiplikationstabeller är inte nedärvd kunskap, utan istället inlärda, sk kognitiva beteenden, en del av det vi kallar kultur, alltså en ackumulerad kunskap som förs vidare från generation till generation.

Många av våra reaktioner är så naturliga att vi inte reflekterar över att vi inte kan påverka dem. Smärtreaktionen, att dra undan handen från en het platta är en sådan. Skulle reflexen ha gått via tanken hade handflatan för länge sedan fått svåra brännskador. Om något plötslig kommer mot vårt ansikte skyddar blinkreflexen vår ömtåliga visuella funktion, långt innan vi själva är medvetna om det.
För att undvika kvävning finns hostreflex. För att undvika överhettning börjar vi svettas, eller huttra för att skapa värme om vi blir nedkylda. Feber är en del av kroppens infektionsförsvar. Snuva är kroppens sätt att göra av sig med en infektion, och nysningen en naturlig försvarsmekanism. Artrokinetiska reflexer skyddar kroppen mot överbelastning när en led är låst.
Alla dessa exempel lär oss hur evolutionen under årmiljoner utvecklat anpassningsmekanismer mot olika sjukdomstillstånd, naturliga reaktioner som vi alla ännu bär med oss. På samma sätt har vi inbyggda instinkter som skyddar oss mot hot och faror, dessa har dock under uppväxt i trygga miljöer hamnat under social fernissa och kräver att vi tränar oss till att bli naturliga och spontana. Dessa instinkter benämns ”bufu taijutsu” – instinktiva kroppsfärdigheter –  i vår träning.

Tesen att vi alla föds som oskrivna blad är sedan länge förkastad. Varje människa är unik och föds med en oändlig rad olika biologiska förutsättningar som styr vår utveckling – det gäller att ta vara på dem. Den som vill ha mening med livet, får själv utforma den.
Fysiologiskt sett är det ingen större skillnad på oss och grottmänniskorna. Vi är i varje enskild detalj ännu stenåldersmänniskor. Ända sen den moderna människan kom till Europa för knappt 40 000 år sedan har mycket små genetiska förändringar hunnit ske.
Klättring kräver en perfekt koordination av kroppens alla skelettmuskler och ställer exceptionella krav på styrka, smidighet, balans, uthållighet och inte minst ett mycket starkt psyke. Det är av de få aktiviteter bland oss moderna människor som fullt ut kräver ett utnyttjande av alla de mänskliga och psykiska förutsättningar vi föds med, men som ytterst få idag utnyttjar. I en ursprunglig livsmiljö var det en fråga om överlevnad. Vår kropp är byggd för överlevnad, inte för att prestera i gym, skola eller arbetsplats.

De muskler i kroppen som vi viljemässigt kan styra kallas skelettmuskler. Skelettmuskulaturen binder samman de olika skelettdelarna med senor. Muskelkraften kommer aldrig från en enda skelettmuskel, utan undantagslöst från muskelgrupper, en synergi. Vårt nervsystem ger incitament för en önskad rörelse, inte för sammandragning av en enskild muskel.
Människan har över 300 skelettmuskler, som tillsammans formar kroppen och möjliggör tusentals olika rörelser. Skelettmusklerna arbetar nästan undantagslöst gruppvis, och flera hundra muskler kan vara delaktiga i ett enda steg. Likaså krävs det att en grupp av muskler när vi sitter i seiza (japanskt sittande, med benen vikta under kroppen på golvet) och om det är någon muskel som inte deltar i arbetet kan man inte sitta tillräckligt djupt. Man blir hängande i luften. Så för att lära sig att sitta i seiza måste man lära om kroppens motorik, stretching hjälper inte.
Vår anatomi är anpassad för gående eller springande förflyttning i starkt kuperad terräng, ofta med klättring, hopp och balansgång. Det är meningen att vi skall gå barfota – fotens uppbyggnad är sådan sedan vi började gå på två ben. Känslan av direkt kontakt med mellan den nakna foten och ett ojämnt underlag skapar förutsättningar för en utmärkt balans och smidighet, som till en stor del går förlorad när vi bär skor.

Hur fungerar aggressionen? Vilka beteendemönster hänger ihop med den? Hur uppträder vi mot varandra under aggressionstillstånd? När en människas aggression väcks, sker ett antal grundläggande fysiologiska förändringar i dess kropp. Hela maskineriet måste göras handlingsberett genom det autonoma nervsystemet. Detta system består av två motsatta och varandra uppvägande undersystem – det sympatiska och det parasympatiska. Det förra är det som har att förbereda kroppen för en våldsam aktivitet. Det senare har till uppgift att bevara och återställa kroppens resurser. Det förra säger: ”Du är klar för strid, go go go!” och det senare säger: ”Ta det lugnt, koppla av och spar dina krafter!” Under normala förhållanden lyssnar kroppen till båda dessa röster och vidmakthåller en lycklig jämvikt mellan dem, men när en stark aggression sätter in lyssnar den bara till det sympatiska systemet.

När detta system aktiveras strömmar adrenalin ut i blodet och hela cirkulationssystemet påverkas mycket kraftigt. Hjärtat slår hastigare och blod förs från huden och inälvor till musklerna och hjärnan. Blodtrycket stiger. Antalet blodkroppar ökar hastigt. Koaguleringshastigheten hos blodet ökar. Matsmältningsprocessen stoppar upp och näring lagras inte. Salivavsöndringen minskar. Magsäckens arbete, utsöndringen av magsaft och tarmarnas peristaltiska rörelser avstannar. Ändtarm och blåsa töms inte lika lätt som under normala förhållanden. Lagrade kolhydrater slungas ut från levern och ger blodet en hög sockerhalt. Det sker en våldsam ökning av andningens volym och hastighet. De temperaturreglerande mekanismerna träder i funktion. Håret reser sig och man svettas kraftigt.

Alla dessa förändringar bidrar till att göra människan beredd till strid (kallas för ”kosei no kamae”). Som genom ett trollslag driver de på ett ögonblick bort all trötthet och frigör mängder med energi för den väntade fysiska kampen för att överleva. Blodet pumpas ut till de ställen där det behövs mest – till hjärnan för ett snabbare tänkande, till musklerna för snabba rörelser. Den snabbare koaguleringen betyder att blod som spills på grund av sår stelnar hastigt och förhindrar blodförlust. Det ökade utsläppet av röda blodkroppar från mjälten i kombination med den hastigare blodcirkulationen, hjälper andningsorganen att öka syreupptagningen och bortförandet av koldioxid. Håret reser sig för att bereda luften tillträde till huden och kyla av denna, något som även svettutsöndringen hjälper till med.  På så sätt minskas faran för överhettning genom alltför våldsam aktivitet.

Med samtliga vitala system är djuret redo att kasta sig in i striden, men det finns en hake här. En strid på liv och död kan leda till en värdefull seger, men den kan också innebära allvarliga skador för segraren. Fienden väcker alltid fruktan lika väl som aggressivitet. Aggressiviteten driver djuret framåt, fruktan håller det tillbaka. Det uppstår ett intensivt tillstånd av inre konflikt.
Det är typiskt att den stridsberedda människan inte går till anfall direkt. Den börjar med att hota att anfalla. Den inre konflikten håller den tillbaka, beredd för strid men inte riktigt färdigt att börja. Om den i detta tillstånd utgör en tillräckligt skrämmande anblick för motståndaren och denne smyger undan, så är det självklart att föredra. Segern vinns utan blodsutgjutelse.

Strid på liv och död förekommer naturligtvis, men bara som en sista utväg när aggressiva signaler och motsignaler inte lyckats lösa en konflikt.
Om hotsignalerna ger önskad effekt så är det bra beteendemässigt, men i fysiologiskt avseende skapar det något av ett problem. Kroppens alla organ har berett sig på en mycket krävande uppgift. Men de väntade ansträngningarna blir aldrig av. Hur klarar det autonoma systemet denna situation? Det har flyttat alla sina styrkor till det yttersta värnet, beredd för strid, men nu har deras blotta närvaro vunnit kriget. Vad händer nu?

Om en fysisk kamp naturligt följde på den massiva aktiveringen av det sympatiska nervsystemet, skulle de förberedelser som detta vidtagit i kroppen till fullo komma att utnyttjas. Energin skulle förbrännas och till slut skulle det parasympatiska nervsystemet ta ut sin rätt och gradvis återställa den fysiologiska jämvikten. Men i det spända tillståndet av konflikt mellan aggression och fruktan stoppas allting upp. Resultatet blir att det parasympatiska systemet vilt kämpar emot och det autonoma systemets pendel svänger ursinnigt fram och tillbaka. Medan sekunderna tickar förbi med hot och kontrahot kan vi se glimtar av parasympatisk aktivitet blandade med de sympatiska symptomen.
Torrheten i munnen avlöses av en stark salivavsöndring. Tarmarna kanske kollapsar och ger en plötslig uttömning. Urinen, som hölls kvar så hårt i blåsan, kan flöda ohämmat. Blodet som strömmat bort från huden kanske kommer tillbaka, så att den kraftiga blekheten avlöses av intensiv rodnad. Den djupa och hastiga andningen kanske avbryts på ett dramatiskt sätt och övergår i flämtningar och suckar. Allt detta är desperata försök av det parasympatiska nervsystemet att motverka det sympatiska systemets uppenbara överdrifter. Under normala omständigheter skulle det vara uteslutet att intensiva reaktioner i den ena riktningen skulle förekomma samtidigt med intensiva reaktioner i den andra, men under de extrema villkor som ett aggressivt hot innebär spårar allting ur. Detta förklarar varför det vid extrema chocktillstånd förekommer svimningar eller domningar. Vid sådana tillfällen rusar allt blod som har pumpats in i hjärnan så hastigt tillbaka att det leder till plötslig medvetslöshet.

Det autonoma systemet gjorde kroppen redo för användandet av musklerna. Men vad gjorde musklerna? De spändes för attacken, men ingen attack gjordes. Denna situation utmynnar i en serie aggressiva intentionsrörelser, i motstridiga handlingar och attityder.
Impulserna att anfalla och fly drar kroppen hit och dit. Så fort lusten att attackera får överhand, återkallar impulsen att fly omedelbart denna order. Varje undan ryggande rörelse i riktning bakåt motverkas av en anfallande rörelse framåt. Under utvecklingens gång har denna allmänna upphetsning modifierats till speciella kroppsställningar som uttrycker hot eller skrämsel. Intentionsrörelserna har stiliserats, de motstridiga rycken har formaliserats till rytmiska knyckar och skakningar. En helt ny repertoar av aggressiva signaler har utvecklats och fullkomnats. Det omfattar bla annat viftande med nävar, stampande i marken, greppande i luften, visande av tänder, målfokuserad blick, ryckiga rörelser i axlarna mm.
Men det räcker inte. Det finns ännu en viktig källa till signaler, härrörande från en kategori av beteenden som har kommit att kallas överslagshandlingar. En av sidoeffekterna av en intensiv inre konflikt blir att djur liksom människor ibland uppvisar egendomliga och till synes irrelevanta fragment av beteendemönster. T ex vänder ryggen till, börjar dricka ur ett glas eller annat som bryter beteendemönstret totalt.

Alla dessa aktiviteter, de autonoma signalerna, intentionsrörelser och överslagshandlingar blir till en ritual och förser människan med en skiftande repertoar av hotsignaler. Vi de flesta sammanstötningarna är dessa tillräckliga för att lösa tvisten utan att parterna behövt tillgripa våld.
Men om detta system sviker så kommer det till verklig strid och signalerna får lämna plats för fysiska attackens brutala mekanik. Ändå är det sällan som de stridande dödar varandra. Arter som har utvecklat en speciell dödande teknik gentemot sitt byte använder sällan dessa metoder när de slåss sinsemellan. I samma ögonblick som fienden blivit kväst upphör den att vara ett hot och ignoreras. Det lönar sig inte att slösa ytterligare energi på den och den får slinka undan utan att utsättas för ytterligare misshandel eller förföljelse.
När en situation urartar till fysisk kamp, beter sig den obeväpnade människan på ett sätt som ganska intressant kontrasterar mot det man kan iaktta hos andra primater.
Hos dessa är tänderna det viktigaste vapnet, medan vi använder mest händerna. Där andra primater griper tag och biter, griper vi tag och klämmer, river eller slår med händer. Bara hos våra barn spelar bitandet en viktig roll i en strid utan vapen. De har naturligtvis ännu inte hunnit utveckla sina arm- och handmuskler tillräckligt för att kunna åstadkomma stor skada med dem.

Vi kan idag bevittna strid mellan obeväpnade vuxna i ett antal ytterligt stiliserade versioner av kampsporter, som brottning, judo och boxning, men den är sällsynt i sin ursprungliga, ännu icke systematiserade form. I samma ögonblick som striden blir allvar, kommer vapen av ett eller annat slag genast in i bilden. Den stora skillnaden mellan människor och djur i fara är att människan beväpnar sig omgående.
I sin enklaste form kastas de eller används som en förlängning av händerna för att utdela tunga slag. Schimpanser i fångenskap har setts ta upp en trädgren och slå hårt med den över ryggen på en uppstoppad leopard, eller slita upp grästuvor och kasta dem mot förbipasserande människor på andra sidan en vattengrav. Detta ger en glimt av hur vi förmodligen började använda vapen som till att börja med utvecklades som försvarsmedel mot andra arter eller för att döda ett byte. Deras användning vid strid mellan artfränder var med säkerhet en sekundär utveckling, men när vapnen en gång fanns där, så blev de tillgängliga för användning i varje krisläge, oberoende av sammanhanget.

Den enklaste formen av vapen är hårda, solida men icke bearbetade, naturliga föremål av trä eller sten. Genom enkla förbättringar av formen på dessa föremål kan enkla handlingar, som kast och slag, utvecklas till huggande, skärande och stötande rörelser.
Nästa stora beteendeutveckling när det gällde anfallsmetoder var att avståndet mellan de anfallande och den anfallne ökades, och det är detta steg som nästan har lett till människoartens utplåning. Spjut kan verka på avstånd, men räckvidden är alltför begränsad. Pilar är bättre, men träffsäkerheten lämnar mycket övrig att önska. Skjutvapen vidgar gapet på ett dramatiskt sätt, men bomber som släpps från skyn kan placeras på ett ännu längre avstånd och långdistansmissiler kan föra angriparens slag ännu längre bort. Utgången blir att rivalerna, istället för att bli besegrade, krossas utan åtskillnad.

Det verkliga syftet med aggression inom vår art på en biologisk nivå är inte att döda fienden utan kväsa honom. Därför är doktrinen för vår Bujinkan Iwato Dojo, hämtad ur Togakure ryu ninjutsu, ”att ta motståndarens kampvilja”.

8 thoughts on “Bodyskills – Taijutsu 体術”

  1. otonoshi said:

    This is a great piece, would you mind if I got it translated and re-posted the English version to my blog (http://barriekoryu.wordpress.com/)? I would of course be happy to give credit to you and post a link to this page.

  2. otonoshi said:

    Thank you! Would you like to see the finished version before I post it?

  3. Sorry, I tried to answer earlier but something ”happened”… I can proof read it for you so we see if google translates it correctly 🙂

  4. Grymt skrivet, poesi i mina öron. Du är verkligen insatt i evolutionen. Vi är absolut inte utvecklade för detta människo-zoo…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s