Etiketter

,

En av de största myterna om den klassiska japanska kamparten, att de så kallade gamla ryu (koryu) arterna enbart handlade närkamp. Många tror att ryu var en plats för utbildning av unga krigare, som förberedelse för att gå i krig genom utövning av enskild strid.

De militära högskolorna, de så kallade heiho eller heijutsu ryu, var ställen där fotsoldater skulle träna för strid i formationer, och var även ställen där man skulle träna unga officerare i att utbilda sina rekryter. Under den tid då olika ryuha utvecklades under Sengoku perioden (1467 – 1603) uppstod det ibland att krigare kämpade i envig framför sina egna trupper, men i motsats till tidigare perioder, kritiserades överlevaren av sina egna befäl för att agera på ett omilitäriskt sätt och för att vara en krigsromantiker.

Fotsoldater förde strid i stora formationer, så de behövde träna mycket för att samverka och för att vara som mest effektiva i dessa stora formationer. Till exempel skulle en grupp ashigaru (fotsoldater) stå i en flod upp midjan i vatten med ett spjut. De skulle bara stå där och bara göra suburi, dvs de skulle slå mot vattenytan med spjutet om och om igen. Det var styrketräning. Det tränade i tillsammans och som med många andra militära övningar var tanken att mekanisera det mänskliga sinnet så att alla fungerade som ett kollektiv i motsats till individuellt beslutsfattande.

Man ville i det här fallet att fotsoldaternas beteende mekaniserades, men en intelligent befälhavare ville även att hans äldre officerare på en viss nivå även var kreativa och anpassningsbara. Utifrån detta krav började flera ryu utvecklas på ett organiskt sätt.
För det första utvecklades de till viss del på grund av en fascination till individuell kamp och hur man kunde vara framgångsrik i det, och för det andra att skapa den slags krigare som kunde föra befäl över andra andra. Det var en slags socialiseringsprocess för krigarklassen. De flesta soldater i Japan var inte medlemmar av bushi- eller samuraj-klassen. De var bönder. Det vill säga, de var från andra samhällsklasser som sedan rekryterades till armén och togs ut på slagfältet. Men allt detta tog slut i samband med den stora freden som inföll 1603. Behovet av fotsoldater försvann och därmed med behövdes inte heller officerare som skulle leda dem.

Det resulterade i att helt nya ryu växte fram. De flesta av de vi kallar för koryu utvecklades inte under krigstid, utan under Tokugawa periodens fred, en period av totalitär fred. Staten hade ett maktmonopol. Det fanns inget behov längre av studier av de slags taktiska överväganden som man finner på ett slagfält, så det blev mindre intressant att studera hur man för strid i rustning, hur tar på sig en rustning eller något liknande. Samurajens roll förändrades för att kunna bli den härskande klassen. De ingick i en ordningsmakt med poliser och väktare, men de blev också de nya byråkraterna. Det var i princip samurajer som utförde folkräkning, beskattning, arkivering och all administration runtomkring detta.

Som ett resultat skapades en ideologi, bunbu ryodo 文武両道, som i grunden betyder ”pennan och svärdet tillsammans”. Tanken är att den sanna krigaren också skulle vara en kulturell person. Det låter väldigt vackert, men den bakomliggande tanken från Tokugawa ledningen var: ”låt oss kanalisera den energin som potentiellt kan starta en revolution och göra den till en lojal byråkrat istället”. En slags medelålders kontorsråtta hade bildats som hade ett svärd istället för att bära en slips. De flesta av dessa samurajer brukade aldrig använda svärd, den behövdes ju inte längre.

Många ryu under Togukawa perioden blev mer och mer ritualiserade, formaliserade och förlorade sin brutalitet och praktikalitet med grova kanter, men intressant att notera var att allt fler tekniker skapades i och med att man inte längre behövde oroa sig för att behöva dra ut i strid. Eftersom man hade mer ledig tid kunde man bli lite mer kreativ. Detta resulterade i några sofistikerade koncept och metoder, och skapandet av några berömda skolor, men allt var inte positivt. Alltför mycket raffinemang ledde till förlust av praktiskt nytta, något vi kan se än idag i modern kampsport också.

Samma sak hände med koryu vid den tiden. Människor började komplicera det hela, men det fanns en annan anledning till utarbetandet. Dessa ryu öppnades nu även för icke-bushi. Faktum är att i det som nu är Saitama Prefekturen på 1700-talet där det fanns 50 ryu, så drevs 45 ryu av icke-bushi. Vanligt folk tjänade mer och mer pengar, för när handeln i Japan växte fanns det nu en grupp av människor som blev rika genom handel och fastighetsaffärer. Några av de så kallade bönderna blev faktiskt väldigt rika, och gick med i en ryu med samma syfte som moderna nyrika som går med i Rotary eller Lions. De byggde nätverk och samlade på socialt kapital. Naturligtvis påverkade det även hur verksamheten i en ryu praktiserades med mera.

Även de professionella krigarna, bushi-klassen, anslöt sig till dessa nya ryu för att kunna öka sina inkomster. För varje menkyo (certifikat i en kampart) de kunde presentera för sin länsherre kunde de får sin årslön höjd. Det var det enda sättet för dem att bevisa sin duglighet och värde nu när man inte längre kunde visa sitt mod på slagfältet. Det resulterade i även att varje ryu började skapa fler tekniker och på det sättet kunna sälja fler certifikat. För det var via menkyo och makimono försäljning varje ryu finansierade sin verksamhet, en affärsmodell som lever än idag i många organisationer.

Några ryu blev även politiska maktfaktorer. Den främsta bland dem är svärdskolan Yagyu Shinkage ryu, där de inte bara lärde Shogun att använda svärdet, de var även rådgivare till honom i verksamhetsfrågor och många strategiska teorier (heiho) användes nu även som politisk teori om hur man styr och leder landet. I viss mån kan man säga att en ryu sällan var politiskt oberoende. Under Meiji-perioden (1868 – 1912) utvecklades en del ryu till fullfjädrade politiska partier, och några blev till och med högerextrema ultranationalister (googla gärna på Genyosha och Kokuryukai). Meiji är början på den moderna perioden.

Från 1800-talet, om inte tidigare, började olika ryu att överlappa varandra, till och med smälta samman, genom tävlingar och sammankomster. När det gäller kenjutsu utvecklades den med fäktning med bambusvärd och kroppsskydd och i fallet med jujutsu kom man överens om reglerade tävlingar – först som dojo-utmaningar, och sedan alltmer större samverkan mellan olika relaterade dojo. Detta var dock inte slutet för kata-träningen, vilket fortfarande var nödvändigt. Drillövningar är absolut nödvändiga för effektivitet i alla kampsystem. Om du inte repeterar en motåtgärd så att den blir pseudo-instinktiv, kommer du att tappa all din skicklighet så snart din kropp får drabbas av ett adrenalinpåslag.

Ett av problemen med ren freestyle träning (randori) är att du aldrig utvecklar rörelsekvalité. Till exempel i skytte måste du ha en hållning och struktur där allt är ordentligt stabilt, vapnet riktas korrekt, dina ögon är fokuserade ordentligt över sikten mot målet etc. Om du inte har drillat det här oändligt många gånger kommer det inte att kunna ske när adrenalinpåslaget kommer i händelse av en akut nödsituation, så det är det verkliga värdet av kata (koreograferade övningsformer i par), ett system av övningar där varje rörelse logiskt leder till nästa rörelse. De riktigt bra ryu hade ett slags övergripande rörelsekvalité där varje teknik ledde till en annan på ett helt sömlöst sätt. Det var inte bara en samling coola tekniker sammansatta till ett kompendium för graderingar.
Men allt kan också bli ritualiserat och sterilt, att bara öva kata kunde leda till detta och därför började många testa sina färdigheter i tävlingar som i sin tur ledde till det som idag är kendo och judo. Det var början till att hitta ett sätt att testa sina färdigheter i en minimalt eller okontrollerad miljö som inte nödvändigtvis slutade med skada eller död.

Samurai.två svärd

De allra flesta av Bujinkans ryu var aldrig inblandade i den allmänna kvalitetsförlusten eftersom de förvaltades i Toda familjen som även under Togukawa perioden var inbladade i praktiskt underrättelsearbete. Två av skolorna kom in i Bujinkan via andra vägar, men som rensades rena från trams av Takamatsu sensei innan de fördes vidare till Hatsumi sensei.

 

Annonser