Etiketter

, , , ,

Rörelser som utförs mycket snabbt är genetiskt bestämda och styrs av inbyggda egenskaper för överlevnad i reptilhjärnan. Sådana program förklarar t ex varför vissa rörelser, t.ex. rygga tillbaka, inte kan stoppas när de väl satts i gång.

Vår användning av budo’s kroppsfärdigheter är baserade på att subjektet (kokoro) agerar instinktivt och de är inte en samling tekniker eller teknikkombinationer. Hatsumi sensei skriver i boken Togakure ninpo taijutsu:

”Under en hanbojutsu lektion, fick jag frågan, ”när motståndaren låser min arm fullständigt med sin stav, med vilken teknik kan jag fly?”. I verklig strid (jissen) låter jag armen brytas av! Med andans kraft låter jag armen brytas av, men utnyttjar i det ögonblicket den öppning som uppstår i motståndarens kropp-sinne (taishin) teknik och segrar därmed. Jag fångar tillfället. I verklig strid finns det inga tekniker/tricks. Gendai  budoka, förefaller vara tekniksamlare. Det är värdelöst att bara känna till teknik i verklig strid.”

Inom kampsport (gendai budo) likställs termen ”teknik” oftast med en fysisk respons mot ett angrepp. Den används i xyz-modell som säger att

”om angriparen gör X så ska du göra Y som resulterar i Z”.

På det flesta diskussionsforum avhandlas på olika språk frågor som;
• ”vilken teknik skall man använda mot en brottare/boxare/knivman osv”
• ”vilket är din favorit teknik”
• ”..den bästa självförsvarstekniken”
etc.

Problemet med ”tekniker” i ovanstående XYZ-sammanhang är att de som använder dem gör det för att sträva mot specifika förväntade resultat (som nedtagning, KO eller för att kunna följa upp med nästa teknik), i motsats till som en konsekvens av uppkommen situation (=akt).

Problemet ligger i en oförmåga att se kampen/striden/livet utanför ett ”system”; utanför ett metodiskt användande av förutbestämda och intränade teknikkombinationer.
Genom att ”hårdkoda” färdiga reaktioner med hjälp av drillträning eller scenariobaserad träning känner jag mig tryggare inför ett hot men tyvärr har jag inte ökat mina överlevnadschanser mer än marginellt.
I verkligheten kan jag inte forcera situationen genom att använda inlärda tekniker. I verkligheten är det angriparen och det uppkomna läget som styr och dikterar mina rörelser, dvs mina akter om jag har kontakt med mitt subjekt (kokoro).
I träningslokalen står kamraten kvar när jag slår, i verkligheten rekylerar han, det vill säga att han skyggar, duckar eller ”holkar ur” i enlighet med våra inbyggda reflexer.

Alla teknikbaserade system, har t ex försvar mot strypning framifrån. Oftast en enkel rörelse som frigör den angripne, men vad ska han göra om angriparen samtidigt kommer med ett knä mot skrevet? Eller om knä sparken bara var en fint för att angriparen skall kunna skalla mot näsbenet. Måste han då lära sig tre tekniker? Och dessutom lära sig ytterligare en ny teknik för varje variant på angreppet.

I vår Budo utgår vi från kroppens naturliga alarmreaktioner för att undvika ett angrepp. När jag skall kontra gör jag det antingen Ura eller Omote. Val av teknik och verktyg styrs av var motståndaren har sin tyngdpunkt och distansen till motståndaren.
Det finns oräkneliga sätt att reagera på ett slag mot ansiktet. Det beror på slagvinkel, position, relativ distans, energi, hastighet etc. Dessutom är det avgörande om slaget kommer överraskande och försätter mig i en efterhandssituation eller om jag är förberedd, såsom i en boxningsring. För varje alternativ jag har försämras min reaktionstid med 58%, säger Hicks lag.

Den primitiva alarmreaktion som reptilhjärnan instinktivt/förmedvetet uppfattar som ett angrepp utlöser, tas in via perceptionssystemet och sorteras via Thalamus direkt ut till Amygdalan där den klassas som ett hot och en överlevnadsreflex utlöser en akt. Hela denna reflex utlöses på 12/1000 delar av en sekund. Hade den gått via det kognitiva systemet (inklusive intränade ”ryggmärgsreflexer”) hade det tagit dubbelt så lång tid att ens komma fram till vilken teknik som är lämplig att använda, därtill tillkommer exekveringstiden för själva tekniken.

Istället för att fokusera träningen på ett ändligt antal tekniker mot ett oändligt antal angrepps varianter så bör man fokusera utveckling av medveten närvaro, ibland även kallat ”mushin” som betyder ”tomt sinne”.
Att memorera en teknik eller kombination för varje möjlig scenario är ohållbart. Förutbestämda reaktioner på angrepp som kan utgöras av multipla variabler är slöseri med tid och en konstruktion av falsk självförtroende.

Teknikbaserade system ser på nödvärn ur ett rent fysiskt perspektiv, eventuellt med inslag av idrottspsykologi. De har svårt att förstå den holistiska inriktningen där tekniker skall användas som variabler på en situation som styrs av beteendemässiga och neurologiska aspekter.
En teknik fixerar individen vid dess användning och hindrar kreativitet.

Annonser