Etiketter

,

Japansk närkamp utan vapen har funnits i olika former sedan mycket länge. De första hänvisningarna till brottning och råbrottning kan hittas i ”Nihon Shoki” (720 eKr), krönika över japansk forntids historia. Där finns ett kapitel benämnd Chikara Kurabe [力比 – jämför krafter] som beskriver ett systematiserat sätt för kamp med nävar och fötter för att slå kast och grepp. Liknande system hade funnits i Kina sedan flera hundra år tidigare och det är troligt att impulser för utveckling kom därifrån.

Det kinesiska systemet benämndes Jiao Li [角力 – stångas med kraft] och finns omnämnd i texter från perioden före vår tidräkning. På en väggmålning från år 5 fKr kan man se två kämpar som greppar om varandra.

Andra glimtar kan hittas gamla texter och bilder som i ”Chuyuki-Burui” från 1120-talet, där man beskriver en brutalare föregångare till Sumo brottning – Sumai no sechie – som ett årligt återkommande evenemang till hovets förnöjelse.

Under århundrandens lopp listades dess former handgemäng som kumiuchi, kogusoku, koshi no mawari, jujutsu, yawara, wajutsu, torite, aikijujutsu, hade, hakuda, kenpo, shubaku, koppo, kowami, taijutsu, jutaijutsu, dakentaijutsu, judo (judo är i det här fallet inte den olympiska sporten Judo, utan en traditionell ”jujutsu”-stil som namngav sin metod som judo).

Under Edo perioden (1603-1868) enligt nedärvt textmaterial för olika typer av Ryuha (stridskonst traditioner, ”skolor”) och andra historiska dokument började man använda sig av begreppet jujutsu för alla dessa system.

Vissa definierar jujutsu relativt trångsynt som ”obeväpnad” närkamp. Grundläggande metoder för attack brukar omfatta slag, sparkar, kast, låsningar, strypningar och grepp. Dessutom ingår i de flesta system försvarsmetoder i form av blockeringar, parader, kontringar mot kast och grepp och metoder för att absorbera slag och kast som tränger igenom försvaret.

I ett bredare perspektiv kan man även se Jujutsu som en klassisk stridskonst som omfattade bruket av mindre vapen som jutte (batong), tanto (kniv) eller kakushi buki (dolda vapen) som kusari fundo (kedja) eller olika former av knogjärn (tekko, shuko).
Ibland kan man även hitta begreppet jujutsu som en delmängd i närkamp med krigarklassens primärvapen; tachi (svärd), yari (spjut), bo (stav) eller naginata (hillebard). Denna formen av jujutsu kunde betraktas som råbrottning med dessa primärvapen inblandade och kunde då benämnas som muto dori eller daisho sabaki etc.

Dessa metoder för närstrid var relativt viktiga delar av de olika systemen som utvecklades för bruk på slagfältet. Dessa kan kategoriseras på tidsperioden som antingen Sengoku Jidai (De stridande staternas period 1467 – 1568) yoroi kumichi (råbrottning i rustning, militär råbrottning) eller som Edo Jidai (Edo perioden 1603 – 1868) suhada bujutsu (kamp i civilklädsel).

I listan ovan finns Taijutsu omnämnd som synonym för Jujutsu. Historiskt har det alltid funnits flera olika tecken för Tai i ordet Taijutsu.
Det kan ha varit 体, 體, 躰 eller 胎. Alla dessa tecken kan översättas till ”kropp”, men har sedan flera olika underbetydelser och etymologisk bakgrund.

体 översätts som kropp, verklighet, något autentiskt, inneboende substans men har även underbetydelsen grupp, klass och enhet. Ses som en förenklad form av 體.
體 översätts med kropp, fysiskt ting, ens fysiska attribut och kan ha underbetydelsen sakral kropp, essens och en innersta natur.
身 översätts med kropp, bål, person, och kan ha underbetydelsen behållare.
胎 översätts med kropp i form av embryo, något som skall utvecklas.

Vår Budo Taijutsu [武道體術;] är stridskonstens innersta kärna (kihon) i den kontext som Bujinkan och därmed Hatsumi Sensei har skapat. En kihon-kärna som består av autentisk och instinktiv hållning-rörelser-förflyttning som krävs för både beväpnad och obeväpnad strid.
Den är motorn för sogo bujutsu ryuha, dvs de stridskonst traditioner som innehöll alla förekommande former av vapen för både civilt och militärt bruk och som är kännetecknande för Bujinkans nio olika ryuha.

Till denna Taijutsu kan man sedan koppla olika former av rörelser och taktiker, med och utan effektorer, verktyg och vapen.
En strid i verkligheten genomförs på parallellt på tre olika arenor. Det är den fysiska arenan med vapen och rörelser, det är på den taktiska arenan där vi har olika beteende mönster och informations arenan där det gäller att tolka, utan att bli vilseledd, det signaler som motståndaren avsänder samtidigt som man försöker vilseleda motståndaren.

Autentisk Taijutsu måste fungera på alla dessa nivåer, inte bara som ett medel att verkställa tekniker. Dvs vi tränar och över Taijutsu med Bo, Hanbo, Bokken mm utan att låta de olika vapnen påverka den autentiska hållning-rörelse-förflyttning som vi har inbäddat i vår kropp.

Annonser