Etiketter

, , , ,

Platsen där vi övar vår art kallas för dojo. Do 道 betyder väg och vanligen menar vi med det ”vägen för bugei 武芸” – stridskonst.
Jo 場 betyder plats. I en tolkning skulle dojo då kunna vara “en plats för utövning av bugei”, men man måste beakta att tecknet för do har ett djupare mening och även omfattar betydelsen ”att vara människa”.
Tyvärr uppfattas dojo oftast av väldigt många som ett slags gym eller träningslokal. En dojo genomsyras av en känsla som dess medlemmar skapar och utvecklar, inte av det man gör där. När fokus är på det man gör, på termer och på färdigpaketerade former nedskrivna i ett kompendium befinner sig i en träningslokal. När avgifter, administration och annat har tagit överhanden befinner man sig i en träningslokal. Om lektionerna kännetecknas av fysisk träning och atletisk attityd är man i en träningsplats.
I en dojo börjar lektionen med gassho 合掌 (händerna i en position framför kroppen) och med mantrat ”shikin haramitsu daikomyo”; där i ligger essensen för känslan i en dojo.

När jag skriver lektion, så är det också lätt att missuppfatta och tro att en dojo är en studieplats. Termen för en studieplats är gakumonjo 学問所.
En dojo är till en tredjedel en gakumonjo, eftersom vi övar en integrering av tenmon, chimon och gakumon. Gakumon är de erfarenhetskunskaper som vi har ärvt från de gamla mästarna och som vi finslipar mot varandra, tenmon är de övergripande koncept som har hjälpt mänskligheten till överlevnad i mer än 40 000 år och som renodlats till gokui i våra nio skolor och chimon är de grundläggande biomekaniska kroppsfärdigheter som vi försöker frilägga med våra övningar. Vår sanrei – de tre bugningarna – kan vara bla för tenmon, chimon och gakumon.

En gäst i en dojo, vare sig man är inbjuden som instruktör eller besökande elev, intar den lägsta positionen i en (i verkligheten icke befintlig) hierarki i en dojo. En gäst är en tillfällig rubbning av en dojo’s status quo, som kan vara utvecklande eller nedbrytande.
Som gäst anpassar man sig, man tömmer sitt sinne från förutfattade åsikter och försöker ta till sig vad dojo’ns shidoshi lär ut.

Endast en shidoshi kan leda övningarna i en dojo eftersom denne har formellt testats för ”känslan”, om det är någon annan som leder lektionen så befinner man sig i en keikoba eller gakumonjo (beroende på ämnet).
Det är ytterst oartigt, speciellt om man gästar en dojo, att ”hitta på egna grejer” om man inte kan göra det som shidoshin lär ut.
Olika shidoshi har dessutom olika kompetenser, men det kan man inte se på utsidan av dem. Inte ens dan-graden avslöjar hur kompetent en person är i Bujinkans läror, men man kan alltid lära sig att uppfånga ”känslan” från dem.

Det finns personer som anser att en dojo måste ha en kamidana 神棚, en liten japansk tempel som man dekorerar sin dojo med. De bugar och ber inför denna kamidana, men den är totalt oviktigt för dojo’n, förutom som dekoration.
En dojo utmärks av varma relationer, hjärtlighet och är laddad med tid och kunskap om bugei. En dojo är inte beroende av dekorationsobjekt såsom kamidana och vapenrack.

En dojo är inte heller nödvändigtvis begränsad till rum och plats. I japan anser man att man omedvetet känner när man hittat till en dojo och det är en ömsesidig känsla. För att antas till en dojo måste man ha något att tillföra den. Om man tror att man mot betalning får lära sig tricks och tekniker är man inte i en dojo.
Det kan även vara en helt annan plats som uppfyller känslan som kännetecknar en dojo. Därför måste vi visa respekt för alla platser och tidpunkter då vi träffar våra vänner, upplever och lär oss nya färdigheter – för det kan också vara en ”dojo”.

För bugei är tiden utanför dojo, den fysiska platsen, minst lika viktig som den innanför, kanske viktigare. Livet i sig kan betraktas som en dojo? Därför är frågan ”hur många gånger i veckan tränar du?” helt oväsentlig! Den bör hellre vara ”hur många gånger om dagen tränar du?

Annonser